Allt slutar i tårar...
Blev så pressad av allas tjat och frågor. Blev rädd.
Rädd för att göra honom lessen.
Har funderat ett tag på vart det egentligen var på väg. Om det var något mer än bara mysiga stunder tillsammans. Vi pratade ju aldrig om det, sa aldrig något speciellt. Vi bara hade det mysigt tillsammans. Utan krav. Utan löften.
Det var nog så det var för mig.
Visste att vi egentligen borde ha pratat om det, men det är svårt. Var rädd för svaret. Rädd för hur jag själv skulle känna om det kom på tal. När man måste känna efter. Hade jag vetat att det skulle sluta så här hade vad som helst varit bättre.
Jag åkte dit för att jag ville, för att jag tycker om att vara där. Kolla på TV tillsammans, sova tillsammans. Stänga ute allt annat och bara vara han och jag för några timmar. Men den här gången kändes det annorlunda när jag låg där. Nu när alla andra sagt att han tyckte om mig så mycket, att han var en bra kille, att jag skulle ta vara på honom. Jag blev rädd. Jag blev osäker. Visste inte om jag ville lika mycket.
Och jag sa det, berättade hur jag kände. Han blev arg, lessen, besviken. Han kände sig lurad. Han sa ingenting. Jag grät- försökte förklara. Nu hade jag ju lyckats såra honom ändå. Värst var att han inte ville prata med mig. Han var bara arg för att jag följt med till honom och inte bara sagt det tidigare på kvällen. jag tänkte gå hem -men han ville inte låta mig gå hem men han ville inte heller ha mig där. Jag sov på soffan.
I efterhand önskar jag så att jag aldrig åkt dit den kvällen. Jag hade inte tänkt göra det, för det kändes inte rätt -hade en underlig känsla i magen redan innan. Men när det var slut och jag såg honom gå -så ville jag ändå följa med, var tvungen att prata med honom. Men varför på fyllan - dum som jag är! Varför kan man inte tänka åtminstonde ett steg längre på fyllan. Nä då är man bara dum och tror att allt är så lätt.
Ville inte göra som mot andra och bara dra mig undan och strunta i dom, utan tänkte att det kanske gick bättre om jag pratade med honom och vi kunde gå långsamt fram eller vad som helst. men det blev ju inte alls som jag tänkt. Långt därifrån.
Om jag bara hade åkt hem och åkt dit dagen efter istället -nykter. hade de gjort någon skillnad?
Alla dessa om jämnt och ständigt. Så trött på dem.
Så trött på mitt eget känsloliv. På mitt tvivel och på min osäkerhet.
Alltid lyckas jag. På ett eller annat sätt.
Nya tag. Ny dag. Nya möjligheter. Kanske.
Rädd för att göra honom lessen.
Har funderat ett tag på vart det egentligen var på väg. Om det var något mer än bara mysiga stunder tillsammans. Vi pratade ju aldrig om det, sa aldrig något speciellt. Vi bara hade det mysigt tillsammans. Utan krav. Utan löften.
Det var nog så det var för mig.
Visste att vi egentligen borde ha pratat om det, men det är svårt. Var rädd för svaret. Rädd för hur jag själv skulle känna om det kom på tal. När man måste känna efter. Hade jag vetat att det skulle sluta så här hade vad som helst varit bättre.
Jag åkte dit för att jag ville, för att jag tycker om att vara där. Kolla på TV tillsammans, sova tillsammans. Stänga ute allt annat och bara vara han och jag för några timmar. Men den här gången kändes det annorlunda när jag låg där. Nu när alla andra sagt att han tyckte om mig så mycket, att han var en bra kille, att jag skulle ta vara på honom. Jag blev rädd. Jag blev osäker. Visste inte om jag ville lika mycket.
Och jag sa det, berättade hur jag kände. Han blev arg, lessen, besviken. Han kände sig lurad. Han sa ingenting. Jag grät- försökte förklara. Nu hade jag ju lyckats såra honom ändå. Värst var att han inte ville prata med mig. Han var bara arg för att jag följt med till honom och inte bara sagt det tidigare på kvällen. jag tänkte gå hem -men han ville inte låta mig gå hem men han ville inte heller ha mig där. Jag sov på soffan.
I efterhand önskar jag så att jag aldrig åkt dit den kvällen. Jag hade inte tänkt göra det, för det kändes inte rätt -hade en underlig känsla i magen redan innan. Men när det var slut och jag såg honom gå -så ville jag ändå följa med, var tvungen att prata med honom. Men varför på fyllan - dum som jag är! Varför kan man inte tänka åtminstonde ett steg längre på fyllan. Nä då är man bara dum och tror att allt är så lätt.
Ville inte göra som mot andra och bara dra mig undan och strunta i dom, utan tänkte att det kanske gick bättre om jag pratade med honom och vi kunde gå långsamt fram eller vad som helst. men det blev ju inte alls som jag tänkt. Långt därifrån.
Om jag bara hade åkt hem och åkt dit dagen efter istället -nykter. hade de gjort någon skillnad?
Alla dessa om jämnt och ständigt. Så trött på dem.
Så trött på mitt eget känsloliv. På mitt tvivel och på min osäkerhet.
Alltid lyckas jag. På ett eller annat sätt.
Nya tag. Ny dag. Nya möjligheter. Kanske.
