Min pappa...
Någonstans måste jag få utlopp för mina tankar och känslor.
Och den någonstans får nog bli här.
Där jag kan skriva av mig. Där jag kan minnas. Där jag kan sörja.
För det gör ont i mig. Så jävla ont! Jag visar det kanske inte så mycket. Men det finns där.
Jag tror att jag försöker vara stark för alla andra, för att det gör så otroligt ont i mig att se andra så ledsna. För att jag vill visa för dem att vi är starka nog att gå vidare. Att vi kommer klara detta.
För så är det ju. Vi klarar detta.
Du, Pappa, vill ju inget hellre än att vi lever vidare, att vi är dom vi alltid varit.
Och det vet jag, det vet jag så väl! För du pappa, är pappa, vår underbara pappa!
Men samtidigt inom mig pågår en stor strid. En del av mig vill bara ge upp, vill bara minnas, ville bara stannna här och nu...
Och en del håller sig stark, finns för alla andra, håller skenet uppe, visar att vi kan och kommer gå vidare.
Jag vill tro på den delen, tro att allt kommer bli lättare en dag....
Men just idag, första kvällen ensam i min lägenhet så känns det hårt, mer än hårt. Nu kommer känslorna på riktigt..
Min hjälte, min störtsta idol och förebild i livet, han finnns inte mer. Hur mycket jag än tänker tanken så kan jag inte förstå innebörden. Jag vet att jag har många kvar, men det spelar faktiskt ingen roll när man förlorat sin största "idol" i livet. Jag älskar min mamma, jag älskar min mormor, jag älskar mina systrar. Men min pappa var mitt liv, min trygghet, min förebild.
Och jag säger det inte för att se ner på dem andra, utan enbart för att påvisa strykan av hans närvaro i mitt liv och allt han gett till mig. De andra är och kommer alltid vara så viktiga i mitt liv, men han var speciell, han var min pappa och mannen som gett mig så mycket och lärt mig så mycket om livet. Men han var långt ifrån klar med det. Och jag tror att många kan hålla med om att jag var en "pappas dotter".
Det betyder inte att jag älskar dem andra mindre, men det betyder ändå för mig att jag har förlorat min största förebild i livet.
Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna hantera sorgen. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare med mitt liv. Men en sak är säker. Jag ska göra det, För din skull pappa!!
Pappa, Jag önskar så djupt i mitt hjärta att du hade hunnit starta upp ditt företag, att du hade fått startat igång det du drömt om att göra de senaste åren, så att jag hade kunnat driva det vidare. Jag har vart med dig lite i skissker och planer, men jag hann aldrig få vara med och höra idéerna om vad du verkligen ville...
Pappa, om du inte visste det (även fast jag nog egentligen vet att du vet), så var du en väldigt stor del av mitt liv! Min stora förebild och den jag ville göra stolt! Vi pratade sällan om det men jag vet att du var stolt över mig och jag hoppas och tror att jag ska klara av att ta mig fram i den här branschen även utan dig, att vi alla ska hitta ett sätt att ta oss vidare med dig i vårt minne. Att jag ska kunna uppnå det jag drömt om, att jag ska kunna gå i dina fotspår och att jag för alltid ska vara en "pappa flicka".
Allt jag gör kommmer vara för dig och du kommer för alltid följa mig i allt jag gör.
Jag skulle göra allt för dig pappa!
Jag lovar att jag samtidigt ska ta hand om mamma och systrarna, Vi kommer att klara detta. Vi måste klara detta. Men då måste även du lova att finnas med oss, alltid i våra hjärtan! Du kommer alltid finnas i våra!
ALLTID I MITT HJÄRTA PAPPA.
Jag älskar dig,
jag är rädd,
jätterädd.
Men jag lovar dig, här och nu.
att jag ska alltid göra mitt bästa för att ta hand om mig själv och alla som tillhör dig och din familj,
NU OCH FÖR ALLTID!
Du kommer alltid vara min stora hjälte och förebild pappa!
Älskar dig, Nu och för alltid!
Pappa ♡
Ända sedan jag var liten har min värsta mardröm varit att det skulle hända pappa något. Jag minns att jag låg vaken långt in på nätterna när pappa reste för att jag var så rädd att det skulle hända honom något.
Det onda jag var så rädd för inträffade aldrig och livet rullade på. Jag gick i pappas fotspår, sommarjobbade hos honom, praktiserade inom branschen, utbildade mig och började jobba.
Pappa, min stora förebild. Han jag ville göra stolt. Han jag såg upp till. Han som fick mig att sätta mål. Han som fått mig att kämpa i en bransch där jag som person inte passar in, men där han fått mig att vilja uppnå mål jag aldrig kunnat drömma om. Han som fick mig att skratta åt alla dumma skämt, han som fått mig att inse att jag är mer än bra bara genom att vara jag.
Pappa som jag ringde och rådfrågade i många av livets stora frågor.
Min pappa, min hjälte, min stora trygghet. Han som skulle finnas där för mig tills jag själv blev "gammal".
Men så blev det inte.
Den dagen, det samtalet, de känslorna. De kommer för alltid sitta etsade i mitt minne. Den skräcken, vetskapen om att något var fel, väldigt fel!
Min chef kom in med telefonen, sa att någon ville prata med mig och de orden "Malin, du måste komma hem. Kom bara hem, nu direkt". De orden fick det att krypa av ångest i mig. Jag fick skjuts hem. Mötte M vid brevlådorna och just där och då tog mitt liv en drastisk vändning. Pappa var borta. För alltid borta. Och jag rasade ihop, jag skrek, jag grät. Min pappa. Mitt liv.
Min stora förebild, min hjälte, mannen i mitt liv. Borta. Bara sådär...
Aj,
Varför måste livet göra så ont nu igen!?
Det känns som att jag kämpar och kämpar för att hålla mig uppe och bli starkare.
Ändå rasar jag allt för ofta och landar alldeles för hårt.
Som nu.
Flera saker som påverkade mig psykiskt fick mig tillslut att tappa allt.
Och nu kämpar jag dag för dag för att orka mig igenom dagen.
Jag har svårt att äta, svårt att sova. Känner mig konstant utmattad.
Gråter mycket.
Och funderar över varför det blir så här?
Varför jag inte bara kan få må bra?
Jag är inne på 3:e eller 4:e veckan i det här tillståndet nu och det är jobbigt. Riktigt jobbigt.
Vill inte heller tynga andra genom att berätta om hur jag känner.
Det känns bara dumt, jag har ju ingen egentlig anledning.
Bara att det blivit för mycket. Att jag inte orkar.
Känner mig bara tom och ensam.
Jag är glad att jag har jobbet. Det tar mycket energi, men det tar mig också från verkligeheten en stund!
Jag försöker också äta ordentligt även fast det inte är lätt när matlusten inte finns där. Och nu när jag äter ordentligt igen så ska jag börja träna igen också.
Jag vet ju att det vänder igen. Tillslut. Det gör det alltid. Efter regn kommer solsken som man säger.
Det värsta är bara att inte veta när det vänder.
För jag är så himla rädd att inte orka hela vägen.
Jag är livrädd för vad som händer den dagen jag inte orkar.
Ringde vårdcentralen för att få en tid. Och det fick jag, om 5 veckor!
Vad hjälper det när det är nu jag mår som sämst?
Men ska behålla tiden och gå dit iaf.
Vet att en stor anledning till att det blev så här just nu är att jag tilllät mig själv att få känslor igen.
Att jag efter flera månader av instängdhet släppte mina spärrar och vågade känna något igen, vågade tycka om och vågade tro och hoppas. För det kändes så enkelt och så bra.
Ända tills han blev tvungen att ställa in vår sista träff innan julledigheten. Vilket gav mig panik. Alla tankar från sveken i våras kom tillbaka och jag blev livrädd. Min hjärna började hitta på alla möjliga saker som kunde vara fel och förmodligen hanterade jag hela situationen väldigt dumt.
Sömnproblemen började komma och oron satt i under veckorna där hemma. Det tärde på mig och när jag väl kom tillbaka till Helsingborg bröt kroppen ihop. Sen blev bara allt fel. Och nu vet jag ingenting.
Jag påverkas så mycket av alla andra samtidigt. Av vänner som har problem i sina förhållanden, av familjen som har sina problem. Av att se andra ha ont eller må dåligt. Av att så himla gärna vilja göra något men inte veta vad man ska göra.
Och tillslut går det inte mer. För jag orkar inte med mig själv. Mitt inre orkar inte längre hålla hoppet uppe.
Och jag blir så arg av att inte veta vad jag ska göra.
För jag vet att jag egentligen har det bra. Jag har ett bra jobb. Jag har en underbar familj. Jag har fina vänner. Jag har en lägenhet jag gillar. Jag har min träning och mina promenader. Jag är relativt nöjd med mitt utseende och jag tycker själv att jag är en fin människa.
Jag saknar hemma ibland, men dit vet jag att jag alltid kan flytta tillbaka. Det försvinner inte.
Det stora är nog att jag saknar kärlek. Jag längtar något alldeles enormt efter kärlek och trygghet. Men jag vet ju också att jag måste lära mig att vara trygg i mig själv också. Jag kan inte bli beroende av en annan människa helt och hållet.
Vad är det egentligen som får mig att må så dålig inom mig att jag nästan önskar att jag inte fanns, som får mig att verkligen tvivla på meningen med livet. Och framför allt, hur tusan ska jag lyckas undvika den där hemska känslan av tomhet!?
Jag önskar mig själv lycka till och tar nu nya tag igen!
<3 Massor av kärlek till alla er som finns där för mig <3
<3 Massor av kärlek till alla er som finns där för mig <3
En tur längs minnenas gång
Har haft en tung vecka då jag varit trött och inte alls på humör.
Så jag valde att ställa in alla helgens planer för att bara vara ensam hemma!
Och vilket bra val!
Så skönt!
Så skönt!
Har inte ens blivit lite rastlös så det var nog välbehövt!
Idag har jag pysslat med mitt "Helsingborgsfotoalbum".
Sorterat, valt ut vad som ska vara med och klistrat in en hel del bilder!
Det är kul att titta på alla bilder och vandra tillbaka lite i tiden.
Det är kul att titta på alla bilder och vandra tillbaka lite i tiden.
Men det väcker också minnen.
Mestadels glada och roliga minnen.
Men även vissa lite jobbigare.
Jag har aldrig ångrat mitt val.
Inte reflekterat över det utan bara gått vidare.
Tills nu.
Ett och ett halvt år senare.
När jag bläddrade bland alla bilder och såg lyckan, glädjen och kärleken som strålade från bilderna så slog saknaden till som ett slag rakt i bröstet.
Det känns konstigt att de kan påverka mig så starkt nu, efter så lång tid.
Men jag antar att det är kärlek och trygghet jag saknar.
Och det är vad jag ser i bilderna.
Kärlek. Lycka. Glädje.
För det fanns där. Det fanns då.
Jag älskar att se mig själv i de bilderna, för jag verkligen strålar av glädje.
Ögonen lyser och leendet täcker hela mitt ansikte.
Jag saknar den känslan.
Att vara kär. Lycka.
Trött på mig själv.
Nu igen.
Sömnlösheten och tröttheten tar ut sin rätt.
Och jag hamnar som vanligt i en svacka.
Trött på mitt liv.
Och istället för att bara lägga mig och sova så sitter jag uppe och tänker. Funderar.
Men jag behöver väl dessa dagar för att komma vidare.
Som alltid alldeles för mycket tankar.
Vad ska jag göra med mitt liv?
Är det rätt att envisas med att stanna här nere eller borde jag flytta?
Och om jag väljer att flytta, blir det verkligen bättre då?
Man kan ju inte bara fly från allt. Jag vet ju så väl att jag bara måste hitta mig själv. Hitta min trygghet. Men hur gör man det?
Jag tycker att jag försöker. Ändå känns det ibland som att jag tar fler steg bakåt än framåt.
Jag har svårt att släppa människor nära och när jag väl gör det så sårar dom mig så lätt. Jag släpper kanske fel människor nära, men det känns ju så rätt och bra när jag gör det. Sen slår det tillbaka.
Och så sitter jag här, och försöker analysera situationen trots att jag vet att det är lönlöst.
Men hur gärna jag än vill släppa det, så stannar det kvar.
Jag borde vara glad. Jag borde må bra. Jag har underbara vänner. Jag har en underbar familj. Jag har ett jobb jag gillar och där det går bra för mig. Jag vet att jag kan och att jag är bra. Jag har ett hem jag trivs i. Jag har pengar så att jag klarar mig. Jag bor i en fin stad. Ändå saknas det något.
Trygghet.
Svag idag.
Dagen idag känns som en tung dag.
En riktig down-dag.
Jag känner mig trött, seg och sliten.
Känner mig svag.
Svag och ensam,
Idag saknar jag lite extra mycket att ha någon vid min sida.
Någon att luta mig mot och som alltid finns där.
Någon att dela stunden med.
Jag saknar också dom där hemma.
Dom som alltid finns där för mig.
Vilken minut på dygnet jag än behöver dem.
Saknar familjen, Saknar vänner, Saknar kärlek.
Och idag gör all saknad ont.
Men den får göra det.
Tårarna får rinna idag.
Jag får vara svag idag.
Ikväll ska jag i alla fall fira två underbara vänners födelsedagar och träffa massor av underbara, fina människor.
Jag hoppas det ska lyfta mig lite så jag kan vakna stark imorgon igen.
Med krafter att ta nya tag om mitt liv.
"You can close your eyes to the things you don´t want to se, but you can´t close your heart to the things you don´t want to feel." -Johnny Depp
Morr!
Och Suck!
När ska jag sluta ta åt mig och fundera över saker som egentligen inte spelar någon roll.
Saker som jag tänker är på grund av mig, men som inte alls har något med mig personligen att göra egentligen.
Typiskt att jag inte ska träna idag. Där rensar man huvudet riktigt bra! Men men, det får gå ändå!
När ska jag sluta ta åt mig och fundera över saker som egentligen inte spelar någon roll.
Saker som jag tänker är på grund av mig, men som inte alls har något med mig personligen att göra egentligen.
Typiskt att jag inte ska träna idag. Där rensar man huvudet riktigt bra! Men men, det får gå ändå!
StarkSkör.
Ja, det är vad jag är: StarkSkör.
För ett par veckor sedan sprang jag på en bok som fångade mitt intresse. Köpte den inte, men hade den i bakhuvudet. Kollade runt på nätet, läste lite mer om boken och beställde den. Ett bra val.
"Drunkna inte i dina känslor" heter boken och den handlar om sensitivt begåvade.
Och äntligen efter alla år med svängande humör, med en känsla av att aldrig riktigt passa in, att inte vara som alla andra så känns det som att jag hittat ett svar på varför. Det är inget fel på mig, jag är bara mer sensitivt begåvade än "normalt". Jag känner mer, jag tar in mer intryck, jag påverkas på ett djupare plan av saker. Jag påverkas av saker som går andra obemärkt förbi.
Många kan säkert tycka att detta låter som något dumt påhitt. Men för mig så har den här boken gett mig en ny syn på mig själv och äntligen har jag hittat hopp om att förstå mig själv, att acceptera mig själv för den jag är. Boken beskriver precis de känslor jag så ofta känner, hur jag pendlar mellan stark och svag. Hur jag sätter all krav och press på mig själv istället för på omgivningen. Hur man kan pendla i sinnesstämningen utan att förstå varför.
Den lär en att förstå att detta är normalt. Att det är en fin egenskap, något man ska ta tillvara på. Att man bara måste acceptera att man är det dom kallar för StarkSkör och lära sig att leva med detta och utnyttja det på rätt sätt.
Bokens definition på extra känslighet: "Den som har en extra känslighet registrerar fler känslomässiga intryck och registrerar och reagerar starkare på stimulans utifrån än andra och bearbetar också intryck på ett djupare plan. Det betyder INTE att vi är svagare, snällare eller mer sympatiska än andra. Det betyder INTE HELLER att andra är okänsliga och råa flåbusar som inte bryr sig om sina medmänniskor. Däremot betyder det att alla andra inte tar in lika många intryck lika djupt och därmed inte heller blir lika uttröttade av stimulans."
Idag är det ett annat citat från boken som jag ska försöka ta med mig och träna på att efterleva:
"Vissa dagar behöver man märka sig själv med >>Handle with care<<. Hanteras varsamt. Skaka inte. Belasta inte. Ta i ditt eget liv med mild-händerna. Vi har svårt för det där många gånger. Vi är ofta så hårde mot oss själva. Prestera mera! Sopa i hörnen! Förändra världen! Var snällare! Skärp dig! Var inte så pjåskig! Pröva att göra tvärtemot. Särskilt dagar när allt känns motigt. Sätt en stor etikett på dig själv: Handle with care. Behandlas varsamt, bör stå på varje människas själ. Särskilt vissa dagar."
För jag är hård mot mig själv. Alldeles för hård. Jag trycker ner och nedvärderar mig själv. Tycker aldrig att jag är tillräcklig. Jämför mig med andra och tycker att jag är annorlunda. Och det är jag ju kanske förvisso, men på ett bra sätt.
Ville bara berätta. Ni kanske aldrig kommer kunna förstå. Men lär jag mig att acceptera mig själv så spelar det ingen roll. För huvudsaken är att jag förstår, att jag lär mig ta tillvara på mig själv och på mitt liv.
Hoppas ni alla har en bra söndag! Det ska jag ha! En slappissöndag i min onepiece- för det är jag värd.
Trött på allt nu.
Jävla skitliv vad trött jag blir.
Och framför allt ledsen.
Det gör så ont.
Och jag kan inte reda ut mig själv, mina tankar, mina känslor.
Men men, nu är det avslutat i alla fall.
Kanske var på tiden.
Skulle vart stark och sagt tack och hej med en gång.
För jag visste ju.
Men det är lättare att leva på hoppet.
Fan.Fan.Fan.
Och så kom helgen...
Svårt att somna igår.
Sovit oroligt.
Vaknade tidigt.
Drömt en massa jobbiga drömmar.
Återigen en del tårar.
Och tungt att ta sig ur sängen.
Känner mig som ensamast i världen idag! Solen lyser för fullt utanför men jag har ingen lust att göra något. Jag är inget bra på att vara ensam. Jag vill ha någon vid min sida. Någon att dela allt med.
Men vart träffar man nytt folk? Hur lär man känna nya människor? Och hur lär man känna sig själv?
Fick ett sms av vän igår som sa att hon saknade den glada Malin. Och tro mig, det gör jag med. Hade plockat fram henne direkt om jag bara visste hur. Men det kommer väl... Någon gång. Hoppas jag.
Att inte må bra är tungt. Och att inte veta hur man kommer vidare gör det ännu värre. Är svårt att bara vänta ut tiden och låta det gå över.
Finns antagligen vissa saker jag måste släppa. Någon jag vill ha och behöver ha vid min sida, men som jag kanske måste försöka släppa taget lite om.
Måste lära mig att tycka om mig själv. Lära mig tänka att jag faktiskt är värd det bästa.
Jobb är bra.
Skönt att vara tillbaka på jobbet igen.
Något som skingrar tankarna lite.
Som får mig att fokusera på annat.
Får bara hoppas att det fortsätter kännas bra.
Även nästa vecka.
Ska också försöka ta tag i mig själv nu.
En gång för alla.
Orkar inte må dåligt längre.
Vill börja leva. Vill börja må bra. På riktigt!
Har tagit första steget. Samtal på måndag. Hoppas det ger något.
Tillbaka i Helsingborg.
Vart en jobbig dag idag också.
Lämna alla där hemma och åka tillbaka hit igen.
Suck.
Hemfärden var tung och många tårar rullade ner för kinderna.
Många utan att jag ens vet varför. Jag bara inte kan göra annat. Jag måste få ut känslorna av ångest på något sätt. Det är en så konstig känsla. Det trycker över bröstet och jag har en panikartad känsla inom mig. Men när jag försöker känna efter varför den finns där och varför det känns så jobbigt så känner jag ingenting. Det finns ina tankar i huvudet, jag känner inget speciellt för någonting. Jag är bara tom.
Och den känslan hatar jag. Tomhet. Likgiltighet. Att jag bara är. Ett tomt skal.
Stannade i alla fall och handlade lite på vägen hem. Inte mycket men i alla fall så här finns något.
Sen kom jag hem och in i lägenheten. Visste att jag J hade varit och hämtat skrivbordet, men var ändå inte beredd på känslorna det framkallade. Skrivbordet, tavlorna mm var borta.
Mot mig lyste en sådan tomhet. Ett tomt hörn. Tomma, vita väggar. Och ångesten kom över mig igen. Kan inte bo kvar här längre. Nu är här inte bara ensamt. Nu är här tomt och ensamt. Suck.
Vet inte vad som har hänt och varför allt slog så hårt mot mig. Men är väl alla känslor efter allt som hänt som kompå en gång. Och så kraftigt att jag inte riktigt orkar ta mig upp igen.
Vad gör man?
Hur blir man glad igen?
Hur gör man för att ta tag i sig själv?
För att reda ut sina tankar och känslor?
För att veta vad man vill?
Jag vill må bra. Jag vill vara glad.
Jag är värd att ha det bra. Jag är faktiskt det.
Så sluta nu livet. Sluta att alltid bråka med mig. Att alltid göra mig så illa.
För jag orkar inte mer.
Jag är trött på allt.
Trött på mig själv.
Trött på mitt liv.
Upp och ner, upp och ner
Idag är en skitdag igen.
Inte alls glad. Känner mig full av ångest. Ha gråtit idag igen. Suck.
Var ute igår och sovit alldeles för lite. Det bidrar nog till att jag känner mig extra nere.
Var ute med Lina och Jakob. Jättetrevligt!
Mat och pubquiz på Stures. Sen dans på Mangiamo. Jag och Lina avslutade kvällen med X antal timmar djupa samtal ute på hennes balkong. Många tankar som snurrade. Mycket ångest. Mycket att ventilera. Tack fina vännen!
När vi väl beslutade oss för att sova lite kastade sig ångesten över mig och jag kunde inte somna. Vände och vred, tryckte fingrarna i halsen och kräktes, och lite till. Ville bara hem, men tillslut somnade jag iaf.
När vi väl beslutade oss för att sova lite kastade sig ångesten över mig och jag kunde inte somna. Vände och vred, tryckte fingrarna i halsen och kräktes, och lite till. Ville bara hem, men tillslut somnade jag iaf.
Mådde ändå relativt okej när jag vaknade några timmar senare.
Men ångesten sitter i.
Är så fruktansvärt rädd för att vara ensam.
Rädd för att aldrig hitta någon.
Rädd för hur framtiden kommer se ut.
Rädd för alla ensamma stunder jag har framför mig.
Rädd för att vara jag.
Kan inte heller släppa tankarna på honom.
Hjärtat gör fortfarande så ont.
Och han finns fortfarande i mina tankar större delen av dygnet.
Jag vill.
Jag vill så gärna.
Jag vill dela mitt liv med honom.
Hmm...
Tack systrar, vänner och familjen för att ni finns där! Vad vore jag utan er? Och mig slipper ni inte. Nästa vecka kommer jag uppåt!
Tyvärr kan ju livet göra väldigt ont trots att man har underbara människor runt sig. Och det gör det nu. Vet att det inte är kul att läsa. Vet att det inte är kul att höra.
Önskar att jag bara kunde vara glad. Men det går inte just nu. Måste komma över detta först.
Och som det känns nu så kan det ta ett tag. Men jag försöker rycka upp mig. Ta mig ut med vännerna, hitta på saker. Och däremellan kommer dipparna.
Som nu på morgonen/förmiddagen. Då är det tungt. Det är så tomt. Så ensamt. Så stor saknad. En mage som krånglar. Tårar som rinner. Känner mig som en Zombie.
Vet inte varför just detta gör så ont och är så jobbigt. Det är ju så kort tid vi setts.
Men det är väl för att allt kändes så bra, så rätt när vi var tillsammans. För att jag trodde att vi kanske hade en framtid tillsammans. För att jag trodde du skulle göra mig lycklig.
Och det tror jag fortfarande att du hade kunnat. Och det gör extra ont, att vi båda egentligen vill så gärna. Men att en enda dum liten sak kan få det att bli så här!
Jag blir så arg på livet. Det är så orättvist!!
Jaha.
Nu vill jag verkligen inte mer.
Vad vill det här dumma livet mig?
Hur kan det bara då hålla på så här med mig. Leka med mig.
Varför kan jag aldrig få hitta rätt?
Trodde jag hade gjort det nu.
Det kändes så bra, så rätt. Och känslorna kom så fort och så starka.
Visst det var jobbigt med all väntan och all anpassning. Men det skulle ju bara vara för ett tag.
Och det var värt det, för stunderna tillsammans var så underbara. De var verkligen de bästa!
I de stunderna mådde jag så bra och kände mig så lycklig.
Varje tanke, varje meddelande jag fick, fick mig att le. Ett stort fånigt leende.
"Det var längesedan jag såg dig så glad Malin" var orden min syster sa.
Men som jag misstänkte var det för bra för att vara sant.
Och nu sitter jag här.
Med en enorm ångest och ett konstant illamående.
Med ett hjärta som blöder och gör ont, ont!
Jag känner mig helt tom. Kan inte tänka, kan inte känna.
Jag har stängt av. Ändå kan inte tårarna sluta rinna.
Dom kommer när dom tycker det passar dom.
Jag försöker rycka upp mig. Försöker sysselsätta mig.
Men det är inte så lätt.
Jag har ingen lust.
Förstår inte hur bara två månader kan få känslor så starka. Kan ge så många minnen. Så mycket förhoppningar. Så mycket planer.
Överallt finns saker som påminner: Om vad vi gjort. Om vad vi sagt. Om vad vi känner. Om vad vi ville, eller snarare om vad jag trodde att vi ville. Om saker vi skulle göra tillsammans. Om ett liv jag trodde vi skulle leva tillsammans.
Tycker att om man älskar varandra så ska man vara med varandra. Men så var det visst inte den här gången. Inte just nu i alla fall. Och antagligen aldrig. Hur ont det än gör.
Dumma, dumma allt!
Jag vill inte mer.
Jag orkar inte mer.
Jag är trött på livet.
.
Förvirrad.
Tom.
Vad gör jag med mitt liv?
Vad händer?
Varför kan inte jag bara få leva lycklig?
Varför alla tankar?
Varför alla tankar?
Varför all ångest?
Kan jag inte bara få vara jag.
Få uppfylla mina drömmar.
Få skaffa mig en familj. Och en hund.
Att älska.
Att vara lycklig tillsammans med.
Ska det vara så svårt?
Söndagsångest.
Söndagsångest. Bakisångest. Vem har uppfunnit något så dumt?
Ja, varför finns förresten ångest överhuvudtaget?
Det är så onödigt. Så dumt.
Den bara förstör för mig.
Förstör roliga kvällar.
Får mig att glömma det roliga och bara ångra annat.
Oftast att jag varit full.
Fullare än jag tänkt.
Spelar ingen roll att jag inte gjort något dumt.
Inte sagt något dumt.
Bara tappat lite kontroll. Om ens det.
Jag är inget bra på att vara full.
Och verkligen inget bra på att vara bakfull.
Inte lär jag mig heller.
Försöker och försöker.
Tänker och tänker.
Ändå slutar det alltid med att jag dricker mer än jag tänkt.
Mer än jag skulle.
Mer än jag borde.
Blir mer onykter än jag vill vara.
Och lyckas alltid stanna ute längst av alla.
Fredagen var kul. Jag hade jätteskoj.
Verkligen jätteskoj!
God mat, härligt sällskap och mycket dans.
Men så kommer dagen efter.
Så kommer tankarna.
Tänk om jag sa något dumt.
Tänk om jag gjorde något dumt.
Det kanske inte passade sig riktigt att dansa så.
Det kanske inte passade att disskutera och prata om just det.
Borde jag kanske inte gjort som jag gjorde.
Kommer dom skratta åt mig nu.
Kommer dom reta mig.
Var jag fullast av alla.
Känns det bara som att jag var så onykter.
Hur skötte jag mig.
Hur verkade jag.
Ja tankarna och frågorna är så många inom mig.
Men egentligen är de så onödiga.
För jag kan inte ändra på något.
Jag kan inte få det ogjort.
Och förmodligen är det ingen fara.
Jag har säkert kläckt någon korkad kommentar och så där.
Men vad gör det?
Vem gör inte det på en julfest?
Och det är garanterat bara jag som uppfattar mig sådan. Bara jag som är orolig att jag stuckit ut för mycket.
Och jag vet ju så väl att även om jag babblar mycket och springer runt, dansar högt och lågt,
så gör jag allt med ett leende på läpparna.
Och jag tycker om allt och alla!
Så vad är problemet?
Varför smyger sig ångesten ändå alltid fram.
Försöker kväva mig.
Den är så svår att bli av med igen!
Lätt att framkalla, svår att bli av med!
Suck!
Ja, varför finns förresten ångest överhuvudtaget?
Det är så onödigt. Så dumt.
Den bara förstör för mig.
Förstör roliga kvällar.
Får mig att glömma det roliga och bara ångra annat.
Oftast att jag varit full.
Fullare än jag tänkt.
Spelar ingen roll att jag inte gjort något dumt.
Inte sagt något dumt.
Bara tappat lite kontroll. Om ens det.
Jag är inget bra på att vara full.
Och verkligen inget bra på att vara bakfull.
Inte lär jag mig heller.
Försöker och försöker.
Tänker och tänker.
Ändå slutar det alltid med att jag dricker mer än jag tänkt.
Mer än jag skulle.
Mer än jag borde.
Blir mer onykter än jag vill vara.
Och lyckas alltid stanna ute längst av alla.
Fredagen var kul. Jag hade jätteskoj.
Verkligen jätteskoj!
God mat, härligt sällskap och mycket dans.
Men så kommer dagen efter.
Så kommer tankarna.
Tänk om jag sa något dumt.
Tänk om jag gjorde något dumt.
Det kanske inte passade sig riktigt att dansa så.
Det kanske inte passade att disskutera och prata om just det.
Borde jag kanske inte gjort som jag gjorde.
Kommer dom skratta åt mig nu.
Kommer dom reta mig.
Var jag fullast av alla.
Känns det bara som att jag var så onykter.
Hur skötte jag mig.
Hur verkade jag.
Ja tankarna och frågorna är så många inom mig.
Men egentligen är de så onödiga.
För jag kan inte ändra på något.
Jag kan inte få det ogjort.
Och förmodligen är det ingen fara.
Jag har säkert kläckt någon korkad kommentar och så där.
Men vad gör det?
Vem gör inte det på en julfest?
Och det är garanterat bara jag som uppfattar mig sådan. Bara jag som är orolig att jag stuckit ut för mycket.
Och jag vet ju så väl att även om jag babblar mycket och springer runt, dansar högt och lågt,
så gör jag allt med ett leende på läpparna.
Och jag tycker om allt och alla!
Så vad är problemet?
Varför smyger sig ångesten ändå alltid fram.
Försöker kväva mig.
Den är så svår att bli av med igen!
Lätt att framkalla, svår att bli av med!
Suck!
Hur vet man var man hör hemma?
Helsingborg är verkligen en mysig stad,
ändå tycker jag inte om att vara här.
Känner mig så ensam här och det är jag väl i och för sig också. Hemmahemma finns alltid någon att hitta på något med och vart man än är så möter man någon som man känner och kan slänga några ord med. Vänner från hela min uppväxt finns där, familjen finns där, och vänner till familjen finns där.
Här har jag nu legat på stranden, ensam, i 3 dagar utan att se ett enda känt ansikte, inte ens ett bekant. Jag blir tokig.
Och Jocke bara jobbar och har ju i stort sett inte någon tid alls över till mig.
Fattar inte varför jag inte stannade i Lysekil och njöt av mina två sista lediga veckor. Men nu ska jag i alla fall några dagar till Maria. Sen får jag se, skulle åkt ner till Jocke, men tydligen ska han jobba extra, inte få ut sin lediga dag och så fotboll på det, så jag vet inte riktigt vad jag har där att göra. Sitta ensam och bara vänta?
Nä jag är trött på det nu. Och trött på all ångest som infinner sig i min kropp så fort jag sätter foten i den tomma lägenheten. Tårarna som så gärna vill tränga fram. Hoppas allt kommer kännas bättre sen när jag börjar jobba. När jag har annat att fylla mina dagar med. Annat än att tänka, längta och vänta.
Och om inte annat får jag hoppas att det närmsta året går fort och att vi kommer överens om en bra plats att bo på. För nu är jag trött på det här. Trött på att vara här. Jag vill hitta hem.
Och Helsingborg är inte hemma för mig. Och kommer antagligen aldrig vara. Inte på riktigt.
ändå tycker jag inte om att vara här.
Känner mig så ensam här och det är jag väl i och för sig också. Hemmahemma finns alltid någon att hitta på något med och vart man än är så möter man någon som man känner och kan slänga några ord med. Vänner från hela min uppväxt finns där, familjen finns där, och vänner till familjen finns där.
Här har jag nu legat på stranden, ensam, i 3 dagar utan att se ett enda känt ansikte, inte ens ett bekant. Jag blir tokig.
Och Jocke bara jobbar och har ju i stort sett inte någon tid alls över till mig.
Fattar inte varför jag inte stannade i Lysekil och njöt av mina två sista lediga veckor. Men nu ska jag i alla fall några dagar till Maria. Sen får jag se, skulle åkt ner till Jocke, men tydligen ska han jobba extra, inte få ut sin lediga dag och så fotboll på det, så jag vet inte riktigt vad jag har där att göra. Sitta ensam och bara vänta?
Nä jag är trött på det nu. Och trött på all ångest som infinner sig i min kropp så fort jag sätter foten i den tomma lägenheten. Tårarna som så gärna vill tränga fram. Hoppas allt kommer kännas bättre sen när jag börjar jobba. När jag har annat att fylla mina dagar med. Annat än att tänka, längta och vänta.
Och om inte annat får jag hoppas att det närmsta året går fort och att vi kommer överens om en bra plats att bo på. För nu är jag trött på det här. Trött på att vara här. Jag vill hitta hem.
Och Helsingborg är inte hemma för mig. Och kommer antagligen aldrig vara. Inte på riktigt.
ARG!
Upptäckte tidigare idag att min cykel är borta.
Min älskade cykel som jag använder varje dag!
Blir så arg! Och samtidigt så lessen.
HATAR alla dessa idioter som finns i vår värld.
Vad är det för fel i huvudet på folk egentligen?
Det var MIN cykel och den stod på MIN innergård och var låst med MITT lås!
Överallt på stan finns det herrelösa cyklar som bara ligger och dräller, dem är det ingen som rör. Men min cykel, som jag behöver och som stod låst på innergården, den har dom mage att ta.
Skulle inte förvåna mig om det är något pucko från huset, för det verkar överfullt av idioter.
Det förstörde heeeela min dag! Och är väl ingen idé att köpa ny cykel nu heller. Kommer ju vara iväg en del till.
Men jag skulle behöva en cykel!
För att kunna ta mig till gröningen, till mitt möte på fredag, till affären och ja helt enkelt så vill jag bara ha min cykel! Och det ifred tack!
Min älskade cykel som jag använder varje dag!
Blir så arg! Och samtidigt så lessen.
HATAR alla dessa idioter som finns i vår värld.
Vad är det för fel i huvudet på folk egentligen?
Det var MIN cykel och den stod på MIN innergård och var låst med MITT lås!
Överallt på stan finns det herrelösa cyklar som bara ligger och dräller, dem är det ingen som rör. Men min cykel, som jag behöver och som stod låst på innergården, den har dom mage att ta.
Skulle inte förvåna mig om det är något pucko från huset, för det verkar överfullt av idioter.
Det förstörde heeeela min dag! Och är väl ingen idé att köpa ny cykel nu heller. Kommer ju vara iväg en del till.
Men jag skulle behöva en cykel!
För att kunna ta mig till gröningen, till mitt möte på fredag, till affären och ja helt enkelt så vill jag bara ha min cykel! Och det ifred tack!
Dålig dag.
Man tar sig långsamt uppåt, för att sedan falla ner på någon sekund.
Ja det är precis så det känns. Och det är där jag är nu, där nere.
Jag har kämpat så länge med att få upp min självkänsla, med att tro på mig själv.
Så kommer ett litet samtal, några ynka sekunder, som får den att rasa igen.
Nu sitter jag här. Är lessen och har ångest över att jag inte har något jobb.
Inga pengar, halvt csn denna månaden och massor av räkningar.
Jävla skit är vad det är.
Jag är så arg. Världen är så orättvis. Jag om någon borde vara värd ett jobb. Jag om någon skulle göra mitt bästa. Jag vet att ingen någonsin skulle ångra att dom anställde mig. Jag vet att jag skulle göra ett bra jobb.
Varför ser ingen annan det? Varför får jag inte ens komma på några intervjuer?
Ger jag ett så otroligt dåligt intryck. Skriver jag så otroligt dåliga brev? Så dåligt att ingen ens vill ge mig en chans.
Det är precis så det känns. Och det är därför jag insett att min självkänsla har nått botten igen.
Alla andra, eller i alla fall många, har ju fått jobb. Och jobb dom vill ha.
Jag som verkligen har försökt. Vart med på träffar. Ringt runt. Skickat ansökningar. Ringt igen. Jag har inte ens fått komma på intervju.
Jag ska bli något bra. Jag ska hitta någon som vill ge mig en chans. Jag ska hitta ett jobb där jag trivs. Jag ska visa att jag kan. Och jag ska klättra. Jag ska minsann visa dom.
Först måste jag bara hitta lite krafter. Orka ta tag i mig själv igen. Orka hitta någonstans att söka jobb, jag har ju redan sökt på alla företag jag ville jobba på. Hitta min tro på mig själv igen.
Men det är fan inte lätt. Jag försöker kämpa vidare men allt för ofta känner jag för att ge upp.
Varför vill livet mig alltid så illa?
Ja det är precis så det känns. Och det är där jag är nu, där nere.
Jag har kämpat så länge med att få upp min självkänsla, med att tro på mig själv.
Så kommer ett litet samtal, några ynka sekunder, som får den att rasa igen.
Nu sitter jag här. Är lessen och har ångest över att jag inte har något jobb.
Inga pengar, halvt csn denna månaden och massor av räkningar.
Jävla skit är vad det är.
Jag är så arg. Världen är så orättvis. Jag om någon borde vara värd ett jobb. Jag om någon skulle göra mitt bästa. Jag vet att ingen någonsin skulle ångra att dom anställde mig. Jag vet att jag skulle göra ett bra jobb.
Varför ser ingen annan det? Varför får jag inte ens komma på några intervjuer?
Ger jag ett så otroligt dåligt intryck. Skriver jag så otroligt dåliga brev? Så dåligt att ingen ens vill ge mig en chans.
Det är precis så det känns. Och det är därför jag insett att min självkänsla har nått botten igen.
Alla andra, eller i alla fall många, har ju fått jobb. Och jobb dom vill ha.
Jag som verkligen har försökt. Vart med på träffar. Ringt runt. Skickat ansökningar. Ringt igen. Jag har inte ens fått komma på intervju.
Jag ska bli något bra. Jag ska hitta någon som vill ge mig en chans. Jag ska hitta ett jobb där jag trivs. Jag ska visa att jag kan. Och jag ska klättra. Jag ska minsann visa dom.
Först måste jag bara hitta lite krafter. Orka ta tag i mig själv igen. Orka hitta någonstans att söka jobb, jag har ju redan sökt på alla företag jag ville jobba på. Hitta min tro på mig själv igen.
Men det är fan inte lätt. Jag försöker kämpa vidare men allt för ofta känner jag för att ge upp.
Varför vill livet mig alltid så illa?
