malinbp

Varför måste livet göra så ont nu igen!?

 

Det känns som att jag kämpar och kämpar för att hålla mig uppe och bli starkare. 

Ändå rasar jag allt för ofta och landar alldeles för hårt. 

 

Som nu. 

Flera saker som påverkade mig psykiskt fick mig tillslut att tappa allt.

Och nu kämpar jag dag för dag för att orka mig igenom dagen. 

Jag har svårt att äta, svårt att sova. Känner mig konstant utmattad.

Gråter mycket. 

Och funderar över varför det blir så här? 

Varför jag inte bara kan få må bra?

 

Jag är inne på 3:e eller 4:e veckan i det här tillståndet nu och det är jobbigt. Riktigt jobbigt. 

Vill inte heller tynga andra genom att berätta om hur jag känner. 

Det känns bara dumt, jag har ju ingen egentlig anledning. 

Bara att det blivit för mycket. Att jag inte orkar.

Känner mig bara tom och ensam.

 

Jag är glad att jag har jobbet. Det tar mycket energi, men det tar mig också från verkligeheten en stund! 

Jag försöker också äta ordentligt även fast det inte är lätt när matlusten inte finns där. Och nu när jag äter ordentligt igen så ska jag börja träna igen också. 

Jag vet ju att det vänder igen. Tillslut. Det gör det alltid. Efter regn kommer solsken som man säger. 

Det värsta är bara att inte veta när det vänder. 

För jag är så himla rädd att inte orka hela vägen.

Jag är livrädd för vad som händer den dagen jag inte orkar. 

 

Ringde vårdcentralen för att få en tid. Och det fick jag, om 5 veckor!

Vad hjälper det när det är nu jag mår som sämst? 

Men ska behålla tiden och gå dit iaf.

 

Vet att en stor anledning till att det blev så här just nu är att jag tilllät mig själv att få känslor igen. 

Att jag efter flera månader av instängdhet släppte mina spärrar och vågade känna något igen, vågade tycka om och vågade tro och hoppas. För det kändes så enkelt och så bra. 

Ända tills han blev tvungen att ställa in vår sista träff innan julledigheten. Vilket gav mig panik. Alla tankar från sveken i våras kom tillbaka och jag blev livrädd. Min hjärna började hitta på alla möjliga saker som kunde vara fel och förmodligen hanterade jag hela situationen väldigt dumt. 

Sömnproblemen började komma och oron satt i under veckorna där hemma. Det tärde på mig och när jag väl kom tillbaka till Helsingborg bröt kroppen ihop. Sen blev bara allt fel. Och nu vet jag ingenting.

 

Jag påverkas så mycket av alla andra samtidigt. Av vänner som har problem i sina förhållanden, av familjen som har sina problem. Av att se andra ha ont eller må dåligt. Av att så himla gärna vilja göra något men inte veta vad man ska göra. 

Och tillslut går det inte mer. För jag orkar inte med mig själv. Mitt inre orkar inte längre hålla hoppet uppe. 

 

Och jag blir så arg av att inte veta vad jag ska göra. 

För jag vet att jag egentligen har det bra. Jag har ett bra jobb. Jag har en underbar familj. Jag har fina vänner. Jag har en lägenhet jag gillar. Jag har min träning och mina promenader. Jag är relativt nöjd med mitt utseende och jag tycker själv att jag är en fin människa. 

Jag saknar hemma ibland, men dit vet jag att jag alltid kan flytta tillbaka. Det försvinner inte. 

 

Det stora är nog att jag saknar kärlek. Jag längtar något alldeles enormt efter kärlek och trygghet. Men jag vet ju också att jag måste lära mig att vara trygg i mig själv också. Jag kan inte bli beroende av en annan människa helt och hållet. 

 

Vad är det egentligen som får mig att må så dålig inom mig att jag nästan önskar att jag inte fanns, som får mig att verkligen tvivla på meningen med livet. Och framför allt, hur tusan ska jag lyckas undvika den där hemska känslan av tomhet!?

 

Jag önskar mig själv lycka till och tar nu nya tag igen! 
<3 Massor av kärlek till alla er som finns där för mig <3