malinbp

Det går fortfarande inte att beskriva! Jag älskar dig! Jag saknar dig! 

Jag känner mig inte hel utan dig. Livet ändrade mening. Och jag har inte hittat den meningen ännu. 

Meningen att kämpa, meningen att fortsätta! Du saknas mig så enormt mycket! 

 

 

Ja dagarna fortsätter springa iväg... 

De flesta går helt okej....

 

Men dagar som idag är det jobbigt. Dagar när hela kroppen fylls av ångest och tårarna bara rinner. Dessa dagar är riktigt jobbiga. 

Jag vet inte hur jag ska hantera mig själv. Jag blir rädd för känslorna i min egen kropp. Känslorna är svåra att greppa och de är så starka att jag inte vet vad jag ska göra.... Det gör ont. Det känns tomt. Det känns hopplöst och meningslöst. Tårarna bara rinner. 

 

Prata om det. Umgås... Men när man inte vill prata om det då? När man inte vet vad man ska säga för att allt är så svårt att greppa? När man inte känner för att umgås med någon? När man bara vill sova bort all smärta, men det inte går att sova för att känslorna är för starka och tårarna för många?  

 

Så fort jag får frågan hur det är och hur jag mår så svarar jag okej. Oftast känns det iofs rätt okej. Men även övriga tillfällen svarar jag att det går bra. För vad säger man? När man inte ens själv vet? 

Jag vet ju att livet går vidare, att det måste gå vidare och att det kommer bli lättare. Så tills dess är det väl bara att kämpa sig igenom de tunga stunderna. Låta känslorna komma och tårarna rinna. 

 

Jag känner mig bara så ensam ibland. Trots att jag vet att jag har så många omkring mig. Och jag får kanske skylla mig lite själv. För att jag alltid vill vara stark och inte visa hur jag egentligen känner. 

Jag är bara så rädd att släppa på mina spärrar för jag är så rädd att inte orka resa mig igen.

 

Jag saknar dig så otroligt mycket pappa. Du gav mig så mycket trygghet. Det var så skönt att rådfråga dig när man var osäker på något, för du hade både kloka råd och gav en känsla av att allt alltid ordnar sig. Och att åka hem till er och greja i trädgården tillsammans, ta en öl, äta mat och spela och titta på trav tillsammans... det gav ro till själen.

Varför blev det såhär? Jag vill ha dig tillbaka till oss.

Jag behöver dig pappa. 

Jag älskar dig. 

Jadu pappa, Nu har du vart borta en månad!
Redan en hel jäkla månad! 

Förstår inte vart denna månaden tagit vägen. Men det är väl för att vi levt i våran bubbla. 

Tiden går även om vi står still. 

 

Imon är det i alla fall dags för mig att börja jobba. Det är blandade känslor där. Jag vill på ett sätt verkligen inte, men jag tror samtidigt att jag behöver det. Hoppas att få tillbaka lite av min arbetsglädje när jag väl är där, att jag hittar tillbaka och tycker att det är kul. Att jag kan få en chans att få ett litet avbrott i all sorg och hitta tillbaka till något som får mig att vilja fortsätta kämpa framåt och uppåt. 

 

För i övrigt känns det som att jag bara vill gå i våran bubbla. Bara vara med familjen och de närmaste. Slippa tänka, slippa kämpa, bara vara. Fortfarande så svårt att förstå att livet verkligen kommer gå vidare. Att vi faktiskt måste fortsätta leva. För det känns så ofattbart och omöjligt med ett liv utan dig pappa. Man vill bara få fortsätta gå i bubblan men bara de närmsta runt sig.

 

Men det är ju inte alls det du vill pappa, det vet jag. Du vill ju att vi fortsätter leva, fortsätter kämpa. Att vi hittar nya saker som skänker oss glädje. Att vi gör allt som vi hade gjort om du var med oss.

Att jag ska jobba och komma dit jag vill. Och jag klarar ju det, även fast jag inte kan rådfråga dig. För det har jag ju bara gjort som en trygghet, jag har ju det inom mig. Jag har ju fått det från dig. Eller hur?!

 

Det är bara skit att det ska göra så förbannat ont. Eller nä, det är skit att du försvann från oss så långt i förtid! För du borde verkligen vara här pappa. Du borde vara med oss.

 

Vi älskar dig. Vi saknar dig! Det gör så förbannat ont!! 

 

Den absolut tyngsta dagen i mitt liv. Det här borde inte hänt än, på många, många år!

All sorg, all smärta!

Men samtidigt var det antagligen den vackraste begravningen jag någonsin kommer vara på!

 

Innan begravning var jag allra mest rädd att jag inte skulle kunna gråta i kyrkan, eftersom jag har väldigt svårt att få ur mig mina känslor. Men det behövde jag inte vart rädd för. För oj vad tårarna rann. Efter att vi sagt farväl vid kistan trodde jag inte ens att mina ben skulle klara att bära mig tillbaka till bänken. 

 

Men på något sätt var det skönt att få släppa fram sorgen och alla tårar. 

Och begravningen var verkligen pappa, rakt igenom!:

"Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting..." Anna & mig, Pappas låt! Låten som alla runt omkring förknippar med honom. Låten han spelade in på skiva när han fyllde 50. Låten han uppträdde med på scen på min 30-års fest. Låten vi sett honom dansa till, och sjunga med i, otaliga gånger. 

 

Prästen hade under vårt en och en halvtimme långa samtal lyckats fånga en bild av pappa som stämde alldeles för väl med vem han var! Mannen som gjorde det han ville, tog vara på sin tid och njöt av livet, samtidigt som han var driven och åstadkom en massa. Hade ett stort hjärta och var omtyckt av många. Älskade fester, arrangemang och träffa människor. Kände allt och alla. Såg inte motgångar i livet som något problem utan levde med mottot "Allting ordnar sig". 

 

Och så avslutade vi med "Jag och min far" i Ugglas version. Och när textraden "Jag saknar hans humor..." sjöngs kom mitt andra stora bryt där inne. För pappas humor, den var något av det jag älskade allra mest!

 

 

Trots all smärta, all sorg och alla tårar, så hade vi nog aldrig kunnat få ta ett finare faväl av vår älskade pappa.

Det var verkligen pappas dag! Med strålande sol, nära och kära och allt som var så mycket han!

Vi avslutade dagen med grillning och öl med några av det närmaste. För det är precis vad pappa hade velat att vi gjorde.  

 

Hur hopplöst allt än känns nu så hoppas jag att jag en dag ska lära mig leva efter samma motto som pappa måste ha levt efter "Allting ordnar sig"

 

Dagen vi fasar för.. 

Dagen man inte vill tro är sann...

Dagen man vill få överstökad fastän man samtidigt inte kan förstå att den ens existerar...

Dagen då vi ska ta ett sista farväl av pappa...

 

Jag som inte ens på riktigt förstått än.

Jag vet, men kan inte ta in...

Jag tror fortfarande att det är pappa som ringer. Tänker hela tiden tankar som "vad vill pappa, vad tycker pappa". Jag bara väntar på att vakna upp och han är här! 

Någonstans måste jag få utlopp för mina tankar och känslor. 

Och den någonstans får nog bli här.

 

Där jag kan skriva av mig. Där jag kan minnas. Där jag kan sörja.

 

För det gör ont i mig. Så jävla ont! Jag visar det kanske inte så mycket. Men det finns där.

 

Jag tror att jag försöker vara stark för alla andra, för att det gör så otroligt ont i mig att se andra så ledsna. För att jag vill visa för dem att vi är starka nog att gå vidare. Att vi kommer klara detta.

 

För så är det ju. Vi klarar detta.

Du, Pappa, vill ju inget hellre än att vi lever vidare, att vi är dom vi alltid varit.

Och det vet jag, det vet jag så väl! För du pappa, är pappa, vår underbara pappa!

 

Men samtidigt inom mig pågår en stor strid. En del av mig vill bara ge upp, vill bara minnas, ville bara stannna här och nu...

Och en del håller sig stark, finns för alla andra, håller skenet uppe, visar att vi kan och kommer gå vidare.

Jag vill tro på den delen, tro att allt kommer bli lättare en dag....

 

Men just idag, första kvällen ensam i min lägenhet så känns det hårt, mer än hårt. Nu kommer känslorna på riktigt..

 

Min hjälte, min störtsta idol och förebild i livet, han finnns inte mer. Hur mycket jag än tänker tanken så kan jag inte förstå innebörden. Jag vet att jag har många kvar, men det spelar faktiskt ingen roll när man förlorat sin största "idol" i livet. Jag älskar min mamma, jag älskar min mormor, jag älskar mina systrar. Men min pappa var mitt liv, min trygghet, min förebild. 

Och jag säger det inte för att se ner på dem andra, utan enbart för att påvisa strykan av hans närvaro i mitt liv och allt han gett till mig. De andra är och kommer alltid vara så viktiga i mitt liv, men han var speciell, han var min pappa och mannen som gett mig så mycket och lärt mig så mycket om livet. Men han var långt ifrån klar med det. Och jag tror att många kan hålla med om att jag var en "pappas dotter".

Det betyder inte att jag älskar dem andra mindre, men det betyder ändå för mig att jag har förlorat min största förebild i livet. 

 

Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna hantera sorgen. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare med mitt liv. Men en sak är säker. Jag ska göra det, För din skull pappa!!

 

Pappa, Jag önskar så djupt i mitt hjärta att du hade hunnit starta upp ditt företag, att du hade fått startat igång det du drömt om att göra de senaste åren, så att jag hade kunnat driva det vidare. Jag har vart med dig lite i  skissker och planer, men jag hann aldrig få vara med och höra idéerna om vad du verkligen ville...

 

Pappa, om du inte visste det (även fast jag nog egentligen vet att du vet), så var du en väldigt stor del av mitt liv! Min stora förebild och den jag ville göra stolt! Vi pratade sällan om det men jag vet att du var stolt över mig och jag hoppas och tror att jag ska klara av att ta mig fram i den här branschen även utan dig, att vi alla ska hitta ett sätt att ta oss vidare med dig i vårt minne. Att jag ska kunna uppnå det jag drömt om, att jag ska kunna gå i dina fotspår och att jag för alltid ska vara en "pappa flicka".

Allt jag gör kommmer vara för dig och du kommer för alltid följa mig i allt jag gör.

  

Jag skulle göra allt för dig pappa!

 

Jag lovar att jag samtidigt ska ta hand om mamma och systrarna, Vi kommer att klara detta. Vi måste klara detta. Men då måste även du lova att finnas med oss, alltid i våra hjärtan! Du kommer alltid finnas i våra!

 

ALLTID I MITT HJÄRTA PAPPA.

Jag älskar dig, 

jag är rädd, 

jätterädd.

Men jag lovar dig, här och nu.

att jag ska alltid göra mitt bästa för att ta hand om mig själv och alla som tillhör dig och din familj,

NU OCH FÖR ALLTID!

 

Du kommer alltid vara min stora hjälte och förebild pappa!

 

Älskar dig, Nu och för alltid!

11 dagar av ungefär 20.000 dagar utan dig har nu gått. Det är helt otroligt många dagar kvar att leva utan dig. Det känns så fel! 

 

Känns fortfarande inte riktigt som att jag förstått. Eller jag vet ju att du inte finns här längre, men min hjärna vill, eller kan inte riktigt ta in innebörden av det. 

Det är så ofattbart! Jag kommer på mig själv hela tiden med att tänka "undra om det är pappa som ringer", "när kommer pappa hem", "jag måste fråga pappa hur han tänkt här". Men det är nog bara att vänja mig. Tankarna på dig pappa kommer följa mig i många år framöver! Finns ju så otroligt många frågor kvar att fråga dig och saker att säga till dig! Och saker att göra och uppleva med dig! 

Du borde fortfarande vara här! 

Ända sedan jag var liten har min värsta mardröm varit att det skulle hända pappa något. Jag minns att jag låg vaken långt in på nätterna när pappa reste för att jag var så rädd att det skulle hända honom något.

 

Det onda jag var så rädd för inträffade aldrig och livet rullade på. Jag gick i pappas fotspår, sommarjobbade hos honom, praktiserade inom branschen, utbildade mig och började jobba.

Pappa,  min stora förebild. Han jag ville göra stolt. Han jag såg upp till. Han som fick mig att sätta mål. Han som fått mig att kämpa i en bransch där jag som person inte passar in, men där han fått mig att vilja uppnå mål jag aldrig kunnat drömma om. Han som fick mig att skratta åt alla dumma skämt, han som fått mig att inse att jag är mer än bra bara genom att vara jag. 

Pappa som jag ringde och rådfrågade i många av livets stora frågor.

 

Min pappa, min hjälte, min stora trygghet. Han som skulle finnas där för mig tills jag själv blev "gammal".

Men så blev det inte.

 

Den dagen, det samtalet, de känslorna. De kommer för alltid sitta etsade i mitt minne. Den skräcken, vetskapen om att något var fel, väldigt fel!

 

Min chef kom in med telefonen, sa att någon ville prata med mig och de orden "Malin, du måste komma hem. Kom bara hem, nu direkt". De orden fick det att krypa av ångest i mig. Jag fick skjuts hem. Mötte M vid brevlådorna och just där och då tog mitt liv en drastisk vändning. Pappa var borta. För alltid borta. Och jag rasade ihop, jag skrek, jag grät. Min pappa. Mitt liv. 

 

Min stora förebild, min hjälte, mannen i mitt liv. Borta. Bara sådär... 

Haha, ja jag är nog inte riktigt som alla andra! 

Gick på semester idag och helt plötsligt drabbades jag av en hemsk ångestattack...

 

Efter en underbar aftorwork med jobbet igår, planeringsmöte inför hösten idag och semesterfika tillsammans så insåg jag plötsligt att jag faktiskt ska lämna allt detta. Och rätt så snart dessutom! Och poff som kom ångesten över mig. 

 

Så trött på den. Hela våren har jag brottats med ångest över att vara här, över att känna mig ensam, av hemlängtan. Och nu, när allt är klart och bestämt inför flytt hem, då drabbas jag av ångest över det. Då infann sig en känsla av att vilja stanna kvar. 

 

Jag tror säkert att det kommer bli bra hemma. Och att det faktiskt är det vettigaste jag kan göra. Att det förhoppningsvis ska få mig att känna att jag kommit rätt. Innerst inne har jag ju hela tiden velat tillbaka hem, tankarna har funnit där hela tiden.

Men samtidigt är det lite skrämmande. Nytt jobb. Nya kollegor. Nya rutiner.

 

Och plötsligt fick jag svårt att se alla de där anledningarna till att jag ville flytta. Allt jag inte trivs med. Allt som jag önskat var annorlunda. Och istället ser jag bara allt bra. Allt jag kommer sakna. Allt jag har här. Tryggheten.

 

Varför är det så? 

 

Jag kan inte låta bli att förundras över människor.

Över hur olika människor ser på saker.

Och över hur en del människor uttrycker sig om saker.

 

Hur man väljer att se saker i svart och vitt.

Människor, känslor och livet är något komplext.

Det är inte svart och vitt. Långt därifrån. Allting har minst två sidor.

 

Efter de tragiska händelserna här i Helsingborg i söndags har det skrivits mycket.

Jag tycker det är intressant att läsa folks tankar och åsikter.

Reflektera över dem. Att inom mig ifrågasätta deras sätt att skriva och tänka.

Jag förstår att det inträffade väcker känslor, det gör det även hos mig. Och jag förstår att man blir arg, besviken, ledsen, förbannad....

Men man borde försöka se helheten. Se det ur olika perspektiv. Ta ett steg tillbaka.

Livet är inte enkelt. Människan är inte svart och vit. Alla fungerar vi på olika vis.

 

Varför blev det så här?

Varför slåss människor?

Kommer våldet sluta för att vi sätter hårdare krav på arenorna?

 

Jag skulle kunna skriva ett hur långt inlägg som helst om mina tankar, känslor och åsikter.

Men jag låter dem stanna här.

För inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Och för att risken är att jag skulle missförstås.

 

Men tänk på att allt inte är svart och vitt. Allting är inte enkelt.

 

Att det ska vara så svårt för vissa att förstå skillnaden på mitt och ditt. 

 

Min mobil är min mobil.

Att folk ens snor sådant fortfarande. Det finns ju inget värde i dom.

Förutom det personliga värdet.

Och det är det som gör mig så extra arg och ledsen. Min mobil är både en av mina viktigaste och en av mina mest privata ägodelar.

 

Suck! Människor som gör sådant förtjänar inte ens att finnas! 

Hoppas dom åker dit!

 

Stanna eller flytta!?

 

Den privata sidan av mitt liv vill flytta. 

Den jobbmässiga sidan vill stanna. 

Och den här staden får mig att vilja stanna. 

 

Jag beslutar mig så många gånger för att jag borde flytta. Jag bestämmer mig. Tänker att nu är det dags, nu gör jag det. Tar tag i det. 

Men så går det inte så snabbt och smidigt med jobbbyte som jag inbillat mig att det ska göra. Det finns ingen tjänst just för tillfället. 

 

Och så kom solen hit och våren närmar sig Helsingborg. Och jag inser hur mycket jag gillar själva staden här. Storleken. Närheten till allt: havet, skogen, jobbet, affärer. Hur lätt det är att ta sig runt, cykelavstånd till det mesta. Inte en massa trafik när man kör bil. Lagom helt enkelt.

Och så mitt jobb. Mitt älskade jobb, min älskade avdelning, mina fantastiska kollegor. Friheten och vetskapen att det bara är jag själv som sätter mina gränser för vad jag vill göra. Under mitt medarebetarsamtal fick jag även veta vad planerna är för mig framöver. Vilka ser ut precis så som jag vill. Ett projekt jag gärna vill ha och där jag skulle få vara med hela vägen. Från kalkyl till färdigställande. Det hade vart så fantastiskt.

 

Men samtidigt. I den här branschen vet man aldrig. Projektet kanske skjuts i tiden, kanske inte ens kommer igång. Den tänkta organisationen kanske ändras. Och jag kan antagligen få samma möjligheter även någon annanstans. 

Fast här finns tryggheten. 

 

I fredags fick jag även höra från en jag samarbetar med i ett projekt nu "Malin du är så otroligt glad och lycklig när du ska upp till Alingsås en helg. Du är däremot inte alls lika uppåt måndagen efter du kommit tillbaka hit igen". Även utifrån är det alltså väldigt uppenbart att jag mår bra av att vara där hemma. 

 

Och jag mår bra när jag är där. Jag är jätteglad där hemma. Jag känner mig lycklig. 

Jag älskar att vara i Alingsås. Att träffa så många bekanta. Att känna att där fortfarande efter alla år finns så många runt omkring mig. Att alltid möta någon jag känner och kan slänga några ord med när man är ute på stan. Att vara nära familj och vänner. 

 

Det är bara så jobbigt att en flytt inte verkar kunna gå smidigt. Att inte veta när den kan bli av.

Att vara här, men veta att jag någon gång framöver antagligen kommer flytta gör det svårt att handskas med situationen. Jag vill veta att det blir av och när. Jag är trött på att leva i ovissheten för det ger mig ingen ro.

Det gör mig förvirrad och ångestfull. 

 

Jag avskyr den här situationen. Jag vil ha det bästa av "mina två liv". Jag vill ha familjen och vännerna nära och jag vill ha jobbet jag har här och bo som jag gör här. 

 

Som sagt, jag är kluven!

 

   

Varför måste livet göra så ont nu igen!?

 

Det känns som att jag kämpar och kämpar för att hålla mig uppe och bli starkare. 

Ändå rasar jag allt för ofta och landar alldeles för hårt. 

 

Som nu. 

Flera saker som påverkade mig psykiskt fick mig tillslut att tappa allt.

Och nu kämpar jag dag för dag för att orka mig igenom dagen. 

Jag har svårt att äta, svårt att sova. Känner mig konstant utmattad.

Gråter mycket. 

Och funderar över varför det blir så här? 

Varför jag inte bara kan få må bra?

 

Jag är inne på 3:e eller 4:e veckan i det här tillståndet nu och det är jobbigt. Riktigt jobbigt. 

Vill inte heller tynga andra genom att berätta om hur jag känner. 

Det känns bara dumt, jag har ju ingen egentlig anledning. 

Bara att det blivit för mycket. Att jag inte orkar.

Känner mig bara tom och ensam.

 

Jag är glad att jag har jobbet. Det tar mycket energi, men det tar mig också från verkligeheten en stund! 

Jag försöker också äta ordentligt även fast det inte är lätt när matlusten inte finns där. Och nu när jag äter ordentligt igen så ska jag börja träna igen också. 

Jag vet ju att det vänder igen. Tillslut. Det gör det alltid. Efter regn kommer solsken som man säger. 

Det värsta är bara att inte veta när det vänder. 

För jag är så himla rädd att inte orka hela vägen.

Jag är livrädd för vad som händer den dagen jag inte orkar. 

 

Ringde vårdcentralen för att få en tid. Och det fick jag, om 5 veckor!

Vad hjälper det när det är nu jag mår som sämst? 

Men ska behålla tiden och gå dit iaf.

 

Vet att en stor anledning till att det blev så här just nu är att jag tilllät mig själv att få känslor igen. 

Att jag efter flera månader av instängdhet släppte mina spärrar och vågade känna något igen, vågade tycka om och vågade tro och hoppas. För det kändes så enkelt och så bra. 

Ända tills han blev tvungen att ställa in vår sista träff innan julledigheten. Vilket gav mig panik. Alla tankar från sveken i våras kom tillbaka och jag blev livrädd. Min hjärna började hitta på alla möjliga saker som kunde vara fel och förmodligen hanterade jag hela situationen väldigt dumt. 

Sömnproblemen började komma och oron satt i under veckorna där hemma. Det tärde på mig och när jag väl kom tillbaka till Helsingborg bröt kroppen ihop. Sen blev bara allt fel. Och nu vet jag ingenting.

 

Jag påverkas så mycket av alla andra samtidigt. Av vänner som har problem i sina förhållanden, av familjen som har sina problem. Av att se andra ha ont eller må dåligt. Av att så himla gärna vilja göra något men inte veta vad man ska göra. 

Och tillslut går det inte mer. För jag orkar inte med mig själv. Mitt inre orkar inte längre hålla hoppet uppe. 

 

Och jag blir så arg av att inte veta vad jag ska göra. 

För jag vet att jag egentligen har det bra. Jag har ett bra jobb. Jag har en underbar familj. Jag har fina vänner. Jag har en lägenhet jag gillar. Jag har min träning och mina promenader. Jag är relativt nöjd med mitt utseende och jag tycker själv att jag är en fin människa. 

Jag saknar hemma ibland, men dit vet jag att jag alltid kan flytta tillbaka. Det försvinner inte. 

 

Det stora är nog att jag saknar kärlek. Jag längtar något alldeles enormt efter kärlek och trygghet. Men jag vet ju också att jag måste lära mig att vara trygg i mig själv också. Jag kan inte bli beroende av en annan människa helt och hållet. 

 

Vad är det egentligen som får mig att må så dålig inom mig att jag nästan önskar att jag inte fanns, som får mig att verkligen tvivla på meningen med livet. Och framför allt, hur tusan ska jag lyckas undvika den där hemska känslan av tomhet!?

 

Jag önskar mig själv lycka till och tar nu nya tag igen! 
<3 Massor av kärlek till alla er som finns där för mig <3

Jaha, då var man ett år äldre igen då!

Jag har iofs av någon aledning sagt hela året att jag är 28.

 

Jag gillar i alla fall att fylla år.

Man får ju en anledning att fira och att träffas och hitta på något trevligt tillsammans!

De gjorde vi även den här gången!

 

Lördagen bjöd på trevligt sällskap, god mat, tårta, många skratt, utgång ocn en massa kul. Även söndagen, som ju faktiskt var min dag, var toppenmysig! Brunch och bakishäng med underbara vänner!

 

Hade det inte vart för att jag hade en sådan extrem kanonfyllla så hade denna helgen kunnat klassas som en av de bästa.

Dessvärre bjöds jag nog på ett par shots för mycket och minnena av kvällen är mycket svaga! Haha! Trots att jag vet att jag oftast är relativt skötsam så slog ångesten till igår och sitter i. Jag gillar verkligen inte det där att tappa kontrollen över vad jag gjort, att inte komma ihåg. Och att jag aldrig lär mig!

 

Men iaf, tack mina underbara vänner! <3

Har haft en tung vecka då jag varit trött och inte alls på humör. 

Så jag valde att ställa in alla helgens planer för att bara vara ensam hemma! 

Och vilket bra val! 
Så skönt! 

Har inte ens blivit lite rastlös så det var nog välbehövt! 

 

Idag har jag pysslat med mitt "Helsingborgsfotoalbum". 

Sorterat, valt ut vad som ska vara med och klistrat in en hel del bilder! 
Det är kul att titta på alla bilder och vandra tillbaka lite i tiden. 

Men det väcker också minnen. 

Mestadels glada och roliga minnen. 

Men även vissa lite jobbigare.