Pappa!
Det går fortfarande inte att beskriva! Jag älskar dig! Jag saknar dig!
Jag känner mig inte hel utan dig. Livet ändrade mening. Och jag har inte hittat den meningen ännu.
Meningen att kämpa, meningen att fortsätta! Du saknas mig så enormt mycket!
Dagarna går...
Ja dagarna fortsätter springa iväg...
De flesta går helt okej....
Men dagar som idag är det jobbigt. Dagar när hela kroppen fylls av ångest och tårarna bara rinner. Dessa dagar är riktigt jobbiga.
Jag vet inte hur jag ska hantera mig själv. Jag blir rädd för känslorna i min egen kropp. Känslorna är svåra att greppa och de är så starka att jag inte vet vad jag ska göra.... Det gör ont. Det känns tomt. Det känns hopplöst och meningslöst. Tårarna bara rinner.
Prata om det. Umgås... Men när man inte vill prata om det då? När man inte vet vad man ska säga för att allt är så svårt att greppa? När man inte känner för att umgås med någon? När man bara vill sova bort all smärta, men det inte går att sova för att känslorna är för starka och tårarna för många?
Så fort jag får frågan hur det är och hur jag mår så svarar jag okej. Oftast känns det iofs rätt okej. Men även övriga tillfällen svarar jag att det går bra. För vad säger man? När man inte ens själv vet?
Jag vet ju att livet går vidare, att det måste gå vidare och att det kommer bli lättare. Så tills dess är det väl bara att kämpa sig igenom de tunga stunderna. Låta känslorna komma och tårarna rinna.
Jag känner mig bara så ensam ibland. Trots att jag vet att jag har så många omkring mig. Och jag får kanske skylla mig lite själv. För att jag alltid vill vara stark och inte visa hur jag egentligen känner.
Jag är bara så rädd att släppa på mina spärrar för jag är så rädd att inte orka resa mig igen.
Jag saknar dig så otroligt mycket pappa. Du gav mig så mycket trygghet. Det var så skönt att rådfråga dig när man var osäker på något, för du hade både kloka råd och gav en känsla av att allt alltid ordnar sig. Och att åka hem till er och greja i trädgården tillsammans, ta en öl, äta mat och spela och titta på trav tillsammans... det gav ro till själen.
Varför blev det såhär? Jag vill ha dig tillbaka till oss.
Jag behöver dig pappa.
Jag älskar dig.
1 månad...
Jadu pappa, Nu har du vart borta en månad!
Redan en hel jäkla månad!
Redan en hel jäkla månad!
Förstår inte vart denna månaden tagit vägen. Men det är väl för att vi levt i våran bubbla.
Tiden går även om vi står still.
Imon är det i alla fall dags för mig att börja jobba. Det är blandade känslor där. Jag vill på ett sätt verkligen inte, men jag tror samtidigt att jag behöver det. Hoppas att få tillbaka lite av min arbetsglädje när jag väl är där, att jag hittar tillbaka och tycker att det är kul. Att jag kan få en chans att få ett litet avbrott i all sorg och hitta tillbaka till något som får mig att vilja fortsätta kämpa framåt och uppåt.
För i övrigt känns det som att jag bara vill gå i våran bubbla. Bara vara med familjen och de närmaste. Slippa tänka, slippa kämpa, bara vara. Fortfarande så svårt att förstå att livet verkligen kommer gå vidare. Att vi faktiskt måste fortsätta leva. För det känns så ofattbart och omöjligt med ett liv utan dig pappa. Man vill bara få fortsätta gå i bubblan men bara de närmsta runt sig.
Men det är ju inte alls det du vill pappa, det vet jag. Du vill ju att vi fortsätter leva, fortsätter kämpa. Att vi hittar nya saker som skänker oss glädje. Att vi gör allt som vi hade gjort om du var med oss.
Att jag ska jobba och komma dit jag vill. Och jag klarar ju det, även fast jag inte kan rådfråga dig. För det har jag ju bara gjort som en trygghet, jag har ju det inom mig. Jag har ju fått det från dig. Eller hur?!
Det är bara skit att det ska göra så förbannat ont. Eller nä, det är skit att du försvann från oss så långt i förtid! För du borde verkligen vara här pappa. Du borde vara med oss.
Vi älskar dig. Vi saknar dig! Det gör så förbannat ont!!
Begravningen
Den absolut tyngsta dagen i mitt liv. Det här borde inte hänt än, på många, många år!
All sorg, all smärta!
Men samtidigt var det antagligen den vackraste begravningen jag någonsin kommer vara på!
Innan begravning var jag allra mest rädd att jag inte skulle kunna gråta i kyrkan, eftersom jag har väldigt svårt att få ur mig mina känslor. Men det behövde jag inte vart rädd för. För oj vad tårarna rann. Efter att vi sagt farväl vid kistan trodde jag inte ens att mina ben skulle klara att bära mig tillbaka till bänken.
Men på något sätt var det skönt att få släppa fram sorgen och alla tårar.
Och begravningen var verkligen pappa, rakt igenom!:
"Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting..." Anna & mig, Pappas låt! Låten som alla runt omkring förknippar med honom. Låten han spelade in på skiva när han fyllde 50. Låten han uppträdde med på scen på min 30-års fest. Låten vi sett honom dansa till, och sjunga med i, otaliga gånger.
Prästen hade under vårt en och en halvtimme långa samtal lyckats fånga en bild av pappa som stämde alldeles för väl med vem han var! Mannen som gjorde det han ville, tog vara på sin tid och njöt av livet, samtidigt som han var driven och åstadkom en massa. Hade ett stort hjärta och var omtyckt av många. Älskade fester, arrangemang och träffa människor. Kände allt och alla. Såg inte motgångar i livet som något problem utan levde med mottot "Allting ordnar sig".
Och så avslutade vi med "Jag och min far" i Ugglas version. Och när textraden "Jag saknar hans humor..." sjöngs kom mitt andra stora bryt där inne. För pappas humor, den var något av det jag älskade allra mest!
Trots all smärta, all sorg och alla tårar, så hade vi nog aldrig kunnat få ta ett finare faväl av vår älskade pappa.
Det var verkligen pappas dag! Med strålande sol, nära och kära och allt som var så mycket han!
Vi avslutade dagen med grillning och öl med några av det närmaste. För det är precis vad pappa hade velat att vi gjorde.
Hur hopplöst allt än känns nu så hoppas jag att jag en dag ska lära mig leva efter samma motto som pappa måste ha levt efter "Allting ordnar sig"
Imon är den här...
Dagen vi fasar för..
Dagen man inte vill tro är sann...
Dagen man vill få överstökad fastän man samtidigt inte kan förstå att den ens existerar...
Dagen då vi ska ta ett sista farväl av pappa...
Jag som inte ens på riktigt förstått än.
Jag vet, men kan inte ta in...
Jag tror fortfarande att det är pappa som ringer. Tänker hela tiden tankar som "vad vill pappa, vad tycker pappa". Jag bara väntar på att vakna upp och han är här!
11 dagar...
11 dagar av ungefär 20.000 dagar utan dig har nu gått. Det är helt otroligt många dagar kvar att leva utan dig. Det känns så fel!
Känns fortfarande inte riktigt som att jag förstått. Eller jag vet ju att du inte finns här längre, men min hjärna vill, eller kan inte riktigt ta in innebörden av det.
Det är så ofattbart! Jag kommer på mig själv hela tiden med att tänka "undra om det är pappa som ringer", "när kommer pappa hem", "jag måste fråga pappa hur han tänkt här". Men det är nog bara att vänja mig. Tankarna på dig pappa kommer följa mig i många år framöver! Finns ju så otroligt många frågor kvar att fråga dig och saker att säga till dig! Och saker att göra och uppleva med dig!
Du borde fortfarande vara här!
Semesterångest
Haha, ja jag är nog inte riktigt som alla andra!
Gick på semester idag och helt plötsligt drabbades jag av en hemsk ångestattack...
Efter en underbar aftorwork med jobbet igår, planeringsmöte inför hösten idag och semesterfika tillsammans så insåg jag plötsligt att jag faktiskt ska lämna allt detta. Och rätt så snart dessutom! Och poff som kom ångesten över mig.
Så trött på den. Hela våren har jag brottats med ångest över att vara här, över att känna mig ensam, av hemlängtan. Och nu, när allt är klart och bestämt inför flytt hem, då drabbas jag av ångest över det. Då infann sig en känsla av att vilja stanna kvar.
Jag tror säkert att det kommer bli bra hemma. Och att det faktiskt är det vettigaste jag kan göra. Att det förhoppningsvis ska få mig att känna att jag kommit rätt. Innerst inne har jag ju hela tiden velat tillbaka hem, tankarna har funnit där hela tiden.
Men samtidigt är det lite skrämmande. Nytt jobb. Nya kollegor. Nya rutiner.
Och plötsligt fick jag svårt att se alla de där anledningarna till att jag ville flytta. Allt jag inte trivs med. Allt som jag önskat var annorlunda. Och istället ser jag bara allt bra. Allt jag kommer sakna. Allt jag har här. Tryggheten.
Varför är det så?
Världen är inte svart och vit. Inte heller livet.
Jag kan inte låta bli att förundras över människor.
Över hur olika människor ser på saker.
Och över hur en del människor uttrycker sig om saker.
Hur man väljer att se saker i svart och vitt.
Människor, känslor och livet är något komplext.
Det är inte svart och vitt. Långt därifrån. Allting har minst två sidor.
Efter de tragiska händelserna här i Helsingborg i söndags har det skrivits mycket.
Jag tycker det är intressant att läsa folks tankar och åsikter.
Reflektera över dem. Att inom mig ifrågasätta deras sätt att skriva och tänka.
Jag förstår att det inträffade väcker känslor, det gör det även hos mig. Och jag förstår att man blir arg, besviken, ledsen, förbannad....
Men man borde försöka se helheten. Se det ur olika perspektiv. Ta ett steg tillbaka.
Livet är inte enkelt. Människan är inte svart och vit. Alla fungerar vi på olika vis.
Varför blev det så här?
Varför slåss människor?
Kommer våldet sluta för att vi sätter hårdare krav på arenorna?
Jag skulle kunna skriva ett hur långt inlägg som helst om mina tankar, känslor och åsikter.
Men jag låter dem stanna här.
För inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Och för att risken är att jag skulle missförstås.
Men tänk på att allt inte är svart och vitt. Allting är inte enkelt.
Mitt och ditt.
Att det ska vara så svårt för vissa att förstå skillnaden på mitt och ditt.
Min mobil är min mobil.
Att folk ens snor sådant fortfarande. Det finns ju inget värde i dom.
Förutom det personliga värdet.
Och det är det som gör mig så extra arg och ledsen. Min mobil är både en av mina viktigaste och en av mina mest privata ägodelar.
Suck! Människor som gör sådant förtjänar inte ens att finnas!
Hoppas dom åker dit!
Kluven!
Stanna eller flytta!?
Den privata sidan av mitt liv vill flytta.
Den jobbmässiga sidan vill stanna.
Och den här staden får mig att vilja stanna.
Jag beslutar mig så många gånger för att jag borde flytta. Jag bestämmer mig. Tänker att nu är det dags, nu gör jag det. Tar tag i det.
Men så går det inte så snabbt och smidigt med jobbbyte som jag inbillat mig att det ska göra. Det finns ingen tjänst just för tillfället.
Och så kom solen hit och våren närmar sig Helsingborg. Och jag inser hur mycket jag gillar själva staden här. Storleken. Närheten till allt: havet, skogen, jobbet, affärer. Hur lätt det är att ta sig runt, cykelavstånd till det mesta. Inte en massa trafik när man kör bil. Lagom helt enkelt.
Och så mitt jobb. Mitt älskade jobb, min älskade avdelning, mina fantastiska kollegor. Friheten och vetskapen att det bara är jag själv som sätter mina gränser för vad jag vill göra. Under mitt medarebetarsamtal fick jag även veta vad planerna är för mig framöver. Vilka ser ut precis så som jag vill. Ett projekt jag gärna vill ha och där jag skulle få vara med hela vägen. Från kalkyl till färdigställande. Det hade vart så fantastiskt.
Men samtidigt. I den här branschen vet man aldrig. Projektet kanske skjuts i tiden, kanske inte ens kommer igång. Den tänkta organisationen kanske ändras. Och jag kan antagligen få samma möjligheter även någon annanstans.
Fast här finns tryggheten.
I fredags fick jag även höra från en jag samarbetar med i ett projekt nu "Malin du är så otroligt glad och lycklig när du ska upp till Alingsås en helg. Du är däremot inte alls lika uppåt måndagen efter du kommit tillbaka hit igen". Även utifrån är det alltså väldigt uppenbart att jag mår bra av att vara där hemma.
Och jag mår bra när jag är där. Jag är jätteglad där hemma. Jag känner mig lycklig.
Jag älskar att vara i Alingsås. Att träffa så många bekanta. Att känna att där fortfarande efter alla år finns så många runt omkring mig. Att alltid möta någon jag känner och kan slänga några ord med när man är ute på stan. Att vara nära familj och vänner.
Det är bara så jobbigt att en flytt inte verkar kunna gå smidigt. Att inte veta när den kan bli av.
Att vara här, men veta att jag någon gång framöver antagligen kommer flytta gör det svårt att handskas med situationen. Jag vill veta att det blir av och när. Jag är trött på att leva i ovissheten för det ger mig ingen ro.
Det gör mig förvirrad och ångestfull.
Jag avskyr den här situationen. Jag vil ha det bästa av "mina två liv". Jag vill ha familjen och vännerna nära och jag vill ha jobbet jag har här och bo som jag gör här.
Som sagt, jag är kluven!
+1
Jaha, då var man ett år äldre igen då!
Jag har iofs av någon aledning sagt hela året att jag är 28.
Jag gillar i alla fall att fylla år.
Man får ju en anledning att fira och att träffas och hitta på något trevligt tillsammans!
De gjorde vi även den här gången!
Lördagen bjöd på trevligt sällskap, god mat, tårta, många skratt, utgång ocn en massa kul. Även söndagen, som ju faktiskt var min dag, var toppenmysig! Brunch och bakishäng med underbara vänner!
Hade det inte vart för att jag hade en sådan extrem kanonfyllla så hade denna helgen kunnat klassas som en av de bästa.
Dessvärre bjöds jag nog på ett par shots för mycket och minnena av kvällen är mycket svaga! Haha! Trots att jag vet att jag oftast är relativt skötsam så slog ångesten till igår och sitter i. Jag gillar verkligen inte det där att tappa kontrollen över vad jag gjort, att inte komma ihåg. Och att jag aldrig lär mig!
Men iaf, tack mina underbara vänner! <3
:)
Som jag misstänkte höjde träningen humöret avsevärt :-D
Men nu blir det dusch och sen sängen med en bok!
Men nu blir det dusch och sen sängen med en bok!
.
Varför känns vissa dagar så tunga? Utan att man kan sätta fingret på varför.Idag är en sådan dag. Jag känner mig jätteledsen och är trött. Och jag mår dåligt. Mår illa.
Kanske är det för att jag hade en heldag med familjen i lördags och påmindes om hur mycket jag saknar dem?Eller kanske för att jag är trött på hur mitt liv ser ut för tillfället? För att jag inte vet vad jag vill göra och vart jag ska ta vägen? Kanske för att jag snart ska ha mens och hormonerna spökar? Eller kanske helt enkelt en kombination av allt!?
Jag vet inte. Men jobbigt är det.
På ett sätt vill jag bara lägga mig ner under täcket och gråta. Ge upp för en stund. Samtidigt vill jag inte släppa taget och kontrollen. För jag är rädd för hur långt jag i så fall faller.
Jag vet inte riktigt hur jag egentligen mår för tillfället. Det känns som att jag är rädd för det mesta. Som att jag håller allt på lite avstånd.Och låter bli att känna efter. Varför vet jag inte. Jag bara handlar utan att tänka. Tills nu, för nu kom känslorna i kapp.
Men här orkar jag inte sitta och fundera och grubbla. Så jag tror jag ska tvinga mig iväg och träna om en stund. Det är ju min favorit, bodycombat! Och jag vet ju att hur osugen jag än är så brukar det kännas så bra när jag väl är där! Så jag måste nog tvinga mig dit! Släppa tankarna och slå bort dem :)
Kanske är det för att jag hade en heldag med familjen i lördags och påmindes om hur mycket jag saknar dem?Eller kanske för att jag är trött på hur mitt liv ser ut för tillfället? För att jag inte vet vad jag vill göra och vart jag ska ta vägen? Kanske för att jag snart ska ha mens och hormonerna spökar? Eller kanske helt enkelt en kombination av allt!?
Jag vet inte. Men jobbigt är det.
På ett sätt vill jag bara lägga mig ner under täcket och gråta. Ge upp för en stund. Samtidigt vill jag inte släppa taget och kontrollen. För jag är rädd för hur långt jag i så fall faller.
Jag vet inte riktigt hur jag egentligen mår för tillfället. Det känns som att jag är rädd för det mesta. Som att jag håller allt på lite avstånd.Och låter bli att känna efter. Varför vet jag inte. Jag bara handlar utan att tänka. Tills nu, för nu kom känslorna i kapp.
Men här orkar jag inte sitta och fundera och grubbla. Så jag tror jag ska tvinga mig iväg och träna om en stund. Det är ju min favorit, bodycombat! Och jag vet ju att hur osugen jag än är så brukar det kännas så bra när jag väl är där! Så jag måste nog tvinga mig dit! Släppa tankarna och slå bort dem :)
Träning= lycka!
När jag kom hem från jobbet idag var jag trött och hade inte alls lust att cykla och träna.
Till råga på allt så öste regnet ner utanför!
Men så tänkte jag att ska jag komma igång med träningen ordentlig igen så får jag inte hålla på att hoppa över den för att jag är lite seg.
Så det var bara att hoppa i regnkläderna och trampa iväg.
Och nu såhär i efterhand så vet jag inte ens hur jag kunde tänka tanken att stanna hemma från träningen!
Vad är soffan mot ett combatpass? Ingenting!
Combaten gör mig pigg, glad, lycklig! Man har en sådan skön känsla när man kommer hem därifrån!
Trött men härlig liksom!
Och på onsdag ska jag träffa en personlig tränare igen :).
Hoppas på att få lite nya bra övningar till gymmet så att jag kan komma igång ordentligt där också igen!
Nu ska jag komma i form! Wiiihooo! :)
Jag vill bli kär!
Jag saknar att vara kär.
Saknar den där underbara, bubblande, pirrande, lyckliga känslan.
Saknar att ha någon att ge min kärlek.
Någon att bry mig om lite extra.
Vill ha någon att dela alla stunder med.
Någon att skratta tillsammans med.
Någon som betyder lite mer än alla andra.
Jag är trött på att ragga killar på krogen.
Trött på att dejta på nätet.
Trött på ensamma kvällar på soffan.
Och trött på helger fulla av fest i brist på annat.
Jag vill ha kärlek, närhet, trygghet.
Ja, jag vill helt enkelt bli kär.
Lyckligt kär :)
Tycker det är dags nu! Haha!
Mysig helg i Alingsås!
Har haft en toppenhelg i Alingsås, långhelg till och med!
Hann inte träffa alla på långa vägar så mycket som jag skulle vilja! Men det är nog omöjligt ;)
Träffade i alla fall många av dem jag ville träffa och jag hann även med att slappa och bara vara! Tänk vad en extra dag gör mycket!
I fredags var jag hos Emelie några timmar. Mys med Lovis och en massa prat :)
Fortsatte med fika med Lina!
Och sedan middag och mys.
Lördagen bestod mest av bus med barn!
Fick se Lindas familjs nya hus! Blir nog riktigt mysigt och bra för dem där!
Träffade även systeryster :)
Och på kvällen blev det fest!
Helt enkelt en riktigt bra helg.
Och tack Madde för lånet av lägenhet!
Det underlättade att slippa behöva tänka på skjuts och sovplats!
Det underlättade att slippa behöva tänka på skjuts och sovplats!
Längtar hem ännu mer nu.
Hoppas längtan håller i sig och att jag får något jobb hemåt!
På något sätt så trivs jag lite sämre här nere för varje gång jag varit hemma!
Önskar att jag kunde trolla. Och *poff* så hade jag haft både jobb och lägenhet där hemma :)
Är det dags nu?
Tanken har funnits där länge.
Till och från ända sedan jag flyttade ner.
Men hur vet man när det är dags?
Och om det är rätt val?
Det vet man väl förmodligen aldrig.
Jag är rätt säker på att jag vill.
Ändå håller något mig kvar.
Förmodligen rädsla.
Jag vet vad jag har men inte vad jag får.
Här har jag ett bra jobb och underbara kollegor!
Jag vet var jag står och vad som förväntas av mig, jag känner mig trygg.
Jag har en fin lägenhet som jag trivs mycket bra i.
Det är en vacker stad som jag hittar i utan problem, med cykelavstånd till det mesta.
Jag är äntligen igång me träning, har lärt känna gymmet och passen.
Men ändå.
Där hemma finns familjen. Vännerna. Vännernas barn. De viktigaste i mitt liv!
Hur mycket betyder egentligen jobbet här, staden och lägenheten, när mitt liv finns där? När det mesta av min lediga tid går åt till att längta efter alla där hemma?
Jobb finns det alltid nya och förr eller senare kommer jag antagligen ändå byta!
Lägenhet löser sig alltid på ett eller annat sätt, detta är ju trots allt inte min drömbostad.
Och ja, Helsingborg är en fantastisk stad! Men den är inte värd all saknad.
Så ja, jag har nog bestämt mig.
Jag vill hemåt.
Nästa fråga är bara vart?
Men tror jag börjar med jobb. För hittar jag bara ett jobb så löser sig alltid boende.
Jag vill att det ska hända nu.
Innan jag får tid att fundera och ändra mig igen.
Jaha.
Då hade visst de negativa känslorna hållt sig borta länge nog.
Men bra på ett sätt, nu blev jag motiverad att jobba lite med mig själv igen!
Var ute med lite folk från bygget i fredags. Drack öl, käkade, hade trevligt.
Men ju mer alkohol som intas, desto närmare kommer man intriger.
Och som ensam tjej bland alla killar kan det ibland uppstå vissa problem.
Särskilt eftersom jag kan uppfattas som ganska flirtig av mig och överförfriskade människor tänker inte alltid på vad de kläcker ur sig eller hur de beter sig. Det värsta är att det är helt okej att dom tar mig på rumpan, stirrar på mina bröst, smeker mig i håret... Men för mig är det inte ens okej att sitta och prata med en människa i tio minuter för då tas det som att jag försöker få den personen.
Varför kan inte jag som tjej också bara få vara med ute och ha trevligt, som vilken kollega som helst?
Fick i alla fall höra saker som gjorde ont in i själen.
Att jag skulle tänka på hur jag beter mig.
Att jag inte ska tro att jag är något.
Att det snackas bakom min rygg på jobbet.
Jag vet att jag inte är helt perfekt.
Jag vet att jag kanske inte alltid har ett korrekt uppförande.
Men är jag verkligen värre än någon annan?
Eller är det just för att jag är tjej?
Enligt mig är jag bara den jag är. Jag är sådan vare sig jag är singel eller har pojkvän. Jag är sådan vare sig jag är på jobb, på fest, bland vännerna, med familjen. För det är jag. Jag ler oftast, för att jag är sådan. Jag rör vid människor utan att tänka på det, för att jag är sådan. För att jag vill uppmuntra människor runt omkring mig.
Är det fel?
Jag vet att jag söker uppmärksamhet, för att jag behöver det för att kunna tro på mig själv. För att jag inte tror att jag duger, att jag inte räcker till. Jag behöver positiv feedback för att överleva, för att orka.
Jag vet att jag bryr mig alldeles för mycket och att jag alldeles för gärna vill att alla ska tycka om mig.
Jag vet att jag har en roll som egentligen inte är helt anpassad till min person. Men jag gillar mitt jobb och jag hoppas att jag ska orka utvecklas till en person som klarar att hantera det.
Jag hoppas jag lär mig hantera mig själv.
Att jag hittar rätt.
Tillslut.
Svåra val
Var vill jag bo?
Helsingborg? Alingsås? Göteborg?
Alla har fördelar. Alla har nackdelar.
Hur jag än gör kommer jag sakna något.
Varför måste livet vara fullt av så många svåra val?
Helsingborg? Alingsås? Göteborg?
Alla har fördelar. Alla har nackdelar.
Hur jag än gör kommer jag sakna något.
Varför måste livet vara fullt av så många svåra val?
Finbesök! <3
I lördags var både Herman och Maria här på besök! :)
Blev vin på en härlig balkong och sedan middag på Bishops! Mums!
Fortsatte till utposten, dit även Ahli kom. Skoj!
Drack lite öl och några shots innan vi begav oss vidare ut på stan!
Blev tillslut Sirocco där jag träffade Adam och hans vänner. Alltid lika kul!
Lite mer dricka och dans natten lång!
Var lite jobbigt när man kom ut från Sirocco och det redan blivit ljust ute igen, men det är väl bara att vänja sig! Snart är sommaren här!
Hade iaf en helt underbar lördag!
Tack för det fina vänner! <3
Blev vin på en härlig balkong och sedan middag på Bishops! Mums!
Fortsatte till utposten, dit även Ahli kom. Skoj!
Drack lite öl och några shots innan vi begav oss vidare ut på stan!
Blev tillslut Sirocco där jag träffade Adam och hans vänner. Alltid lika kul!
Lite mer dricka och dans natten lång!
Var lite jobbigt när man kom ut från Sirocco och det redan blivit ljust ute igen, men det är väl bara att vänja sig! Snart är sommaren här!
Hade iaf en helt underbar lördag!
Tack för det fina vänner! <3
