Känsla av ensamhet
Saknaden av att ha någon bredvid mig.
Någon att krama om, någon att ge sin kärlek. Att överösa med vackra ord, ord med betydelse, ord med mening. Sanningens ord! Mjukt, fint, äkta!
Inget ragg, ingen engångs grejj. Inget där man vräker ur sig saker men kanske menar hälften. En man bara har för stunden. Det är inte vad jag vill ha, inte vad jag behöver.
Visst en tillfällig tillfredsställelse, men efteråt blir bara saknaden, längtan ännu större. När man återigen fått känna på hur det kan vara. Att somna i någons armar. Att vakna upp jämte någon.
Många säger att jag inte borde ha svårt att hitta någon, att jag borde ha massa killar omkring mig. Men nej. Det är inte så. varför vet inte jag. Kanske mitt eget fel? Kanske mitt sätt? Kanske mina signaler? Min osäkerhet?
Vet bara inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Man ska ju vara sig själv. Men vem är jag? hur vet man egentligen vem man är, vad man vill? Ju mer jag tänker över det, ju längre i från svaren kommer jag. Desto djupare sjunker jag nedåt, känslan av ensamhet växer.
Är trött på att jämnt gå ut och festa, att vara full varje helg. Vad är det för liv? Det är inget liv, det känns mer som en flykt eller ett ändlöst sökande. Någon flirt, djupa ord- som dagen efter inte betyder något speciellt. Löften- som glöms bort lika fort som alkoholen lämnar kroppen.
Alla pratar med alla, alla är vänner. Alla gillar varandra, kramas, har kul tillsammans. För att man är full. Ses man i affären dagen efter hälsar man plötsligt knappt. Varför är det egentligen så? Är det människan som är falsk? Eller är vi bara rädda? Men för vad? Det är konstigt att man med lite alkohol i kroppen kan säga/göra så mycket som man aldrig hade gjort i nyktert tillstånd.
Tänk att en kväll bara få krypa ner i någons armar i soffan. Se en film tillsammans. Äta något gott. Mysa. Sova tillsammans. Vakna upp tillsammans. Nyktra. Med eller utan löften. Bara äkta närhet.
Alla behöver kärlek- men det får man också från många håll, vänner, familj, djur.
Men den där speciella närheten, behovet- det behövs det någon annan för. Där behöver inte finnas löften, behöver inte betyda ett förhållande. Bara någon som är ärlig, någon att lita på. Till att börja med.
Jag tycker lätt om människor. Skulle inte låta någon komma mig för nära om jag inte tyckte om personen. Men det behöver inte betyda att jag är kär, utan det rör sig om närhet. Om jag hör av mig, vill ses igen, kanske blir besviken över något. Det behöver inte betyda kärlek från min sida, bara behovet av närhet- känslan av osäkerhet. Men det har förstört så mycket för mig. Har skrämt iväg så många. Blir besviken på mig själv, när det upprepas om igen. Men det bara händer. Känslan infinner sig i mig. Vill bara ha någon som bryr sig.
Hatar känskan av ensamhet. Gillar överhuvudtaget inte dessa djupa tankar.
Men tycker det är skönt att skriva av sig, rensa hjärnan lite.
Tänka- gå vidare. Men från vad? Från ensamheten i soffan?
Hej Malin! Av ren nyfikenhet ramlade jag in på din blogg.
I de orden du skriver ser jag mig själv. Du är inte ensam! Snarare omgiven av lika trevande, tveksamma men ofta snälla människor som inte vågar ta chansen eller ser den när det är för sent.
Har själv en blogg men låter sådana känslor och ord ligga under ytan, för inte många föstår. Jag har inte heller lika lätt att uttrycka mig och hitta sätt att beskiva känslorna på. Men känner igen de det gör jag. Framförallt för något, några år sedan. Alla snedsteg och misstag och ångest och ånger. Men man lär väl sig, undermedvetet, att välja de rätta stunderna, tror jag. Det jag ville säga: skönt att du skriver så bra:)
Kram
Tack Ina!
Är inte heller alltid så bra på att uttrycka mig, men ibland när känslorna svämmar över då måste jag lätta lite på trycket. Ibland är det så skönt att bara skriva av sig lite, att rensa sina tankar.
Kul att du hittade in till min blogg förresten, ska försöka börja uppdatera den igen tänkte jag!
