Livets Orättvisor
Ännu en gång har vi fått erfara att livet inte är rättvist.
Kom till jobbet idag för att mötas av en enormt tung tillvaro.
En arbetare på grannföretaget hade omkommit i en tragisk arbetsplatsolycka tidigt på morgonen. Han har tidigare arbetat hos oss och både hans mamma och fru jobbar hos oss. Stämningen var på bott och vi började vårt skift med en samling där alla fick veta vad som hänt. Vi blev tillsagda att gå ut, ta lite luft, prata med varandra och känna efter. Jobbet var inget viktigt -vi fick ta den tid vi behövde. Hela dagen har flytit fram som i en tung dimma. Tårar har runnit och tankarna ha varit många. Inte mycket jobb blev gjort, utan mest stödja varandra, lyssna och prata ut.
De mesta tankarna gick till hans närmast anhöriga.
Hans mamma som förlorat sin ögonsten och ende son.
Hans fru som lämnats ensam kvar mitt i graviditeten.
Hans dotter, snart 2 år, som aldrig kommer få chansen att lära känna sin pappa ordentligt. Som kommer få växa upp utan sin far.
För en vecka sedan gifte sig paret i hemlighet. Det blev en stor och glad överraskning för alla nära. På jobbet höll dom som bäst på att samla in pengar till en bröllopsgåva. pengar som nu istället kommer att få gå till en krans till begravningen. Hur kan livet få vara så orättvist?
De hade hela livet framför sig. En hel framtid tillsammans. I en vecka var deras lycka total. Det lyste om dem och allt var perfekt. På bara några minuter förstördes denna lycka, och kommer aldrig kunna komma tillbaka. Ett liv släcktes. Alldels, alldeles för tidigt. En familj förstördes. Toppen av lycka förvandlades snabbt till bottenlös sorg.
man kan aldrig förstå den sorg en nära anhörig känner. men det måste vara fruktansvärt. Att ta till sig, att förstå, att gå vidare och leva med. det är ofattbart.
Jag kände honom inte, vet bara vem han är eftersom han spelar fotboll. Ändå tog detta besked mig hårt. fastän jag aldrig pratat med varken honom eller hans fru eller mamma, så tårades ögonen. Det kom så nära in på. Man påminns om hur lätt en olycka kan hända. Och att det kan hända vem som helst. Att se alla som jobbat med honom, alla tårar som rann, alla förtvivlade röster. Den tryckta stämningen hela dagen, ingen radio hördes, inga skratt. Allt var tyst och tungt. Men det behövde vara det, vi alla behövde tid att ta in det som hänt. Prata och förstå.
Ta vara på livet! och ta vara på tiden med dina nära och kära, man vet aldrig hur länge man får ha dem här.
Jag kan inte göra mer än skänka mina finaste tankar till dessa underbara människor!
Vila i Frid!
Kom till jobbet idag för att mötas av en enormt tung tillvaro.
En arbetare på grannföretaget hade omkommit i en tragisk arbetsplatsolycka tidigt på morgonen. Han har tidigare arbetat hos oss och både hans mamma och fru jobbar hos oss. Stämningen var på bott och vi började vårt skift med en samling där alla fick veta vad som hänt. Vi blev tillsagda att gå ut, ta lite luft, prata med varandra och känna efter. Jobbet var inget viktigt -vi fick ta den tid vi behövde. Hela dagen har flytit fram som i en tung dimma. Tårar har runnit och tankarna ha varit många. Inte mycket jobb blev gjort, utan mest stödja varandra, lyssna och prata ut.
De mesta tankarna gick till hans närmast anhöriga.
Hans mamma som förlorat sin ögonsten och ende son.
Hans fru som lämnats ensam kvar mitt i graviditeten.
Hans dotter, snart 2 år, som aldrig kommer få chansen att lära känna sin pappa ordentligt. Som kommer få växa upp utan sin far.
För en vecka sedan gifte sig paret i hemlighet. Det blev en stor och glad överraskning för alla nära. På jobbet höll dom som bäst på att samla in pengar till en bröllopsgåva. pengar som nu istället kommer att få gå till en krans till begravningen. Hur kan livet få vara så orättvist?
De hade hela livet framför sig. En hel framtid tillsammans. I en vecka var deras lycka total. Det lyste om dem och allt var perfekt. På bara några minuter förstördes denna lycka, och kommer aldrig kunna komma tillbaka. Ett liv släcktes. Alldels, alldeles för tidigt. En familj förstördes. Toppen av lycka förvandlades snabbt till bottenlös sorg.
man kan aldrig förstå den sorg en nära anhörig känner. men det måste vara fruktansvärt. Att ta till sig, att förstå, att gå vidare och leva med. det är ofattbart.
Jag kände honom inte, vet bara vem han är eftersom han spelar fotboll. Ändå tog detta besked mig hårt. fastän jag aldrig pratat med varken honom eller hans fru eller mamma, så tårades ögonen. Det kom så nära in på. Man påminns om hur lätt en olycka kan hända. Och att det kan hända vem som helst. Att se alla som jobbat med honom, alla tårar som rann, alla förtvivlade röster. Den tryckta stämningen hela dagen, ingen radio hördes, inga skratt. Allt var tyst och tungt. Men det behövde vara det, vi alla behövde tid att ta in det som hänt. Prata och förstå.
Ta vara på livet! och ta vara på tiden med dina nära och kära, man vet aldrig hur länge man får ha dem här.
Jag kan inte göra mer än skänka mina finaste tankar till dessa underbara människor!
Vila i Frid!
Kommentarer
Trackback
