malinbp

Igår ringde dom från skanska. För att säga att jag inte blivit antagen till p3.
Min första känsla var att jag bara ville lägga mig ner, dra ett täcke över huvudet och gråta. Men eftersom jag var mitt inne i stan var inte detta något alternativ, så jag fortsatte gå, funderade. Många tankar som rörde sig runt, vilket är ganska vanligt i mitt huvud. Vad var det som gjorde att inte jag fick det? Sa jag något fel? Är det mitt sätt att vara som inte passade in? Eller var det helt enkelt bara otur att jag inte var den som blev utvald?

"Ta nu inte detta som ett misslyckande. Du har gått långt och ska se detta som en erfarnhet. Det var hård konkurrens och vi hade bara ett fåtal platser" sa hon som ringde.
Och det är klart att det är en erfarenhet, och jag vet mycket väl att jag kom långt i urvalet. Men det är ju det som är saken, jag föll på målsnöret. För mig var det ett misslyckande, för mig innebar det ett stort steg tillbaka. Inte för att jag inte har något annat att göra, för det visste jag hela tiden att jag hade. Utan just för att jag inte lyckades ta mig ända fram. Jag kämpade, kom långt, övervann rädslor för intervju, för att sedan slungas tillbaka genom ett nej. Mina höga krav på mig själv visade sig ännu en gång, min känsla av att jag inte är tillräckligt bra kom åter upp till ytan. De känslor som jag slåss emot varje dag för att övervinna.
Jag vet egentligen att jag kan, att jag är tillräckligt bra. Jag vet att det lika gärna kunde varit jag som fick det. Ändå kryper känslan fram. Som så ofta. Vet inte riktigt hur jag ska ta itu med den, bevisa för mig själv att jag duger som den jag är, och att jag har alla möjligheter i världen att gå långt. Man måste bara kämpa lite.
Alla som kom till intervju kände antagligen ungefär samma sak, andra som fått ett nej känner antagligen liknande som mig. Men vi gjorde något bra, och det som gått mindre bra kan vi ta med oss, ha i bakhuvudet för att lyckas bättre nästa gång. En antagningsintervju är inget lätt, och jag vet att tycker sådant är jobbigt. Jag har bara mig själv att skylla att jag inte förberedde mig bättre. Men sådant jag inte tycker om att göra skjuter jag lätt åt sidan. Kanske där jag måste börja? Rannsaka mig själv lite granna, se till att ta tag i även saker som jag tycker är jobbiga. Ta större steg framåt! Jag kommer nå målet! 

Jag börjar antagligen redan nu i sommar. För just nu lutar det starkt åt att det blir jobb i Stockholm. Vara med och bygga upp två nya bostadshus, från grunden. Att åka iväg alldeles själv, bo ensam i en ny stad, det skrämmer mig inte det minsta längre. Jag ser snarare fram emot det. Jag vet att det är bra för mig, jag vet att varje sådant steg ger mig lite mer. Jag vet ju hur mycket jag utvecklats genom min flytt till Sälen och även ner hit, men jag vet också att jag har mycket kvar. Det som känns ltie jobbigt är just att lämna alla vänner. Att varken träffa dem här, eller dem hemma. Och framför allt, att inte träffa J! 
Men jag vill ju få lite erfarenhet, det är ett bra jobb, occh antagligen komme rjag få ut minst lika mycket genom den personliga utveckling det kommer ge som arbetslivserfarenhet. Det kommer bli en bra sommar! 

Den dagen jag släpper känslan av att inte räcka till, och istället börjar tro på mig själv, den dagen kommer jag kunna gå långt!