Nedstämdhet och osäkerhet
Bara så att ni vet så är det här ett inlägg med mina tankar och känslor för stunden.
Ett kanske ganska deprimerande inlägg, men med tankar jag behöver få ur mig. Så att jag kan ta tag i mig själv, ta tag i dagen och gå ut, hitta på något roligt, och detta med ett leende på läpparna istället för ett ledsamt ansiktsuttryck.
Att skriva får mig att må lite bättre!
Tycker inte om dagar som idag.
Dagar då jag kan gråta utan anledning.
Då tårar kan rinna ner för kinderna utan att jag har en aning om varför!
Då jag känner mig som världens ensammaste människa.
Jag vet att jag inte är det. Jag vet att jag har hur många som helst runt om mig som tycker om mig. Men det hjälper inte, det tar inte bort känslan som finns i min kropp. Jag vill bli av med den, jag tycker inte alls om den. Men den finns där. Och det är svårt att förklara. Vet liksom inte riktigt själv vad jag känner, eller varför jag känner så. Kan inte sätta ord på mina känslor. Dom bara finns där.
Är väl inne i en dålig period, har ju varit sådan här innan också. Jag vet bara inte varför jag blir sådan. Men det finns så mycket folk inte vet, så mycket som jag helst tränger undan och glömmer. Men som ibland dyker upp till ytan. Som är svåra att prata om, svåra att förklara, som gör ont i mig. Som jag vill bli av med, men som jag inte riktigt kan skaka av mig. Saker som är jag, saker som har hänt, saker om den jag varit, men inte vill vara. Saker om mitt liv helt enkelt.
Jag vill vara stark, och det är jag nog i och för sig. Starkare än många andra. Det jag saknar är snarare tron på mig själv. Tron på att jag duger som jag är, på att alla tycker om mig för den jag är. Jag vet det egentligen, men ändå är det något som spärrar det ibland. Något som får mig att känna som jag gör nu.
Blir rädd för mig själv sådana här dagar. Rädd för vad som händer. Och varför det blir så. Rädd för att jag inte vet hur jag ska ta itu med det. Och samtidigt arg på mig själv för att jag känner som jag gör, det finns ju så många andra som har det värre än mig, men dom klagar inte. Rädd för att jag en dag inte orkar resa mig upp igen, utan ligger kvar där under mitt täcke. I ensamheten med alla negativa känslor och tankar.
Sådana här stunder saknar jag ofta hemma. En plats där jag är trygg. En plats där mina vänner vet allt om mig och dit jag kan gå och bara vara. Inte behöva förklara något utan bara vara precis som jag vill. En plats där jag passar in vare sig jag är glad eller lessen, sur eller arg. En trygghet som får mig att må bra igen.
Samtidigt hade jag inte varit den jag är idag om jag inte gett mig iväg på mina små äventyr. För dom har utvecklat mig mycket, även om jag fortfarande har långt kvar. Särskilt mormor berättar ofta hur bra det var att jag åkte upp till Sälen och hur mycket jag utvecklades av det, hur mycket mer framåt jag blev, och hur mycket bättre jag verkade må av det! Jag har väl egentligen alltid varit en person som mår dåligt till och från, som alltid saknat tron på mig själv. Men som reser mig upp igen och kämpar vidare. Steg för steg.
Hela tiden undrar jag vad det är som framkallar dom här känslorna och tankarna. Vad som utlöser dem. Och vad jag ska göra för att känna mig trygg i mig själv. Flera gånger har jag funderat över att prata med någon, men alltid lagt ner det igen. Ibland vill jag, för att jag inte riktigt orkar med mig själv, men samtidigt tänker jag att det finns ingen anledning, jag klarar mig själv, jag är bara löjlig. Ett tag åt jag receptfria tabletter mot depression. vet inte om tabletterna hjälpte eller om jag bara mådde bättre ändå. Men jag kom iaf ur min svacka och hade n underbar sommar!
Det är nog mest trygghet jag saknar. Att känna att jag verkligen är "en i gänget", att jag passar in där jag är, att människor alltid finns vid min sida. Att ha den där lite djupare relationen, istället för bara de ytliga. Att ha de där vännerna som man kan ringa precis när som helst, som man kan vara med och ha kul utan att egentligen göra någonting. Att veta, och själv tro på, att jag duger som jag är.
Måste lära mig att våga släppa människor närmare in på livet. Våga lita på att de är mina riktiga vänner. Våga öppna mig för dem. Våga vara den jag är.
Det går lite i vågor, en period går det jättebra och jag umgås massor med mina vänner och trivs som fisken i vattnet. Sen kommer en svacka då jag drar mig tillbaka, håller mig för mig själv, tappar lusten, och sedan känner mig ensam. En ond cirkel.
Varför vet jag inte riktigt. Men blir kanske osäker efter saker som har hänt. Och väljer att sätta upp en mur för att skydda mig själv. Kanske.
Ett kanske ganska deprimerande inlägg, men med tankar jag behöver få ur mig. Så att jag kan ta tag i mig själv, ta tag i dagen och gå ut, hitta på något roligt, och detta med ett leende på läpparna istället för ett ledsamt ansiktsuttryck.
Att skriva får mig att må lite bättre!
Tycker inte om dagar som idag.
Dagar då jag kan gråta utan anledning.
Då tårar kan rinna ner för kinderna utan att jag har en aning om varför!
Då jag känner mig som världens ensammaste människa.
Jag vet att jag inte är det. Jag vet att jag har hur många som helst runt om mig som tycker om mig. Men det hjälper inte, det tar inte bort känslan som finns i min kropp. Jag vill bli av med den, jag tycker inte alls om den. Men den finns där. Och det är svårt att förklara. Vet liksom inte riktigt själv vad jag känner, eller varför jag känner så. Kan inte sätta ord på mina känslor. Dom bara finns där.
Är väl inne i en dålig period, har ju varit sådan här innan också. Jag vet bara inte varför jag blir sådan. Men det finns så mycket folk inte vet, så mycket som jag helst tränger undan och glömmer. Men som ibland dyker upp till ytan. Som är svåra att prata om, svåra att förklara, som gör ont i mig. Som jag vill bli av med, men som jag inte riktigt kan skaka av mig. Saker som är jag, saker som har hänt, saker om den jag varit, men inte vill vara. Saker om mitt liv helt enkelt.
Jag vill vara stark, och det är jag nog i och för sig. Starkare än många andra. Det jag saknar är snarare tron på mig själv. Tron på att jag duger som jag är, på att alla tycker om mig för den jag är. Jag vet det egentligen, men ändå är det något som spärrar det ibland. Något som får mig att känna som jag gör nu.
Blir rädd för mig själv sådana här dagar. Rädd för vad som händer. Och varför det blir så. Rädd för att jag inte vet hur jag ska ta itu med det. Och samtidigt arg på mig själv för att jag känner som jag gör, det finns ju så många andra som har det värre än mig, men dom klagar inte. Rädd för att jag en dag inte orkar resa mig upp igen, utan ligger kvar där under mitt täcke. I ensamheten med alla negativa känslor och tankar.
Sådana här stunder saknar jag ofta hemma. En plats där jag är trygg. En plats där mina vänner vet allt om mig och dit jag kan gå och bara vara. Inte behöva förklara något utan bara vara precis som jag vill. En plats där jag passar in vare sig jag är glad eller lessen, sur eller arg. En trygghet som får mig att må bra igen.
Samtidigt hade jag inte varit den jag är idag om jag inte gett mig iväg på mina små äventyr. För dom har utvecklat mig mycket, även om jag fortfarande har långt kvar. Särskilt mormor berättar ofta hur bra det var att jag åkte upp till Sälen och hur mycket jag utvecklades av det, hur mycket mer framåt jag blev, och hur mycket bättre jag verkade må av det! Jag har väl egentligen alltid varit en person som mår dåligt till och från, som alltid saknat tron på mig själv. Men som reser mig upp igen och kämpar vidare. Steg för steg.
Hela tiden undrar jag vad det är som framkallar dom här känslorna och tankarna. Vad som utlöser dem. Och vad jag ska göra för att känna mig trygg i mig själv. Flera gånger har jag funderat över att prata med någon, men alltid lagt ner det igen. Ibland vill jag, för att jag inte riktigt orkar med mig själv, men samtidigt tänker jag att det finns ingen anledning, jag klarar mig själv, jag är bara löjlig. Ett tag åt jag receptfria tabletter mot depression. vet inte om tabletterna hjälpte eller om jag bara mådde bättre ändå. Men jag kom iaf ur min svacka och hade n underbar sommar!
Det är nog mest trygghet jag saknar. Att känna att jag verkligen är "en i gänget", att jag passar in där jag är, att människor alltid finns vid min sida. Att ha den där lite djupare relationen, istället för bara de ytliga. Att ha de där vännerna som man kan ringa precis när som helst, som man kan vara med och ha kul utan att egentligen göra någonting. Att veta, och själv tro på, att jag duger som jag är.
Måste lära mig att våga släppa människor närmare in på livet. Våga lita på att de är mina riktiga vänner. Våga öppna mig för dem. Våga vara den jag är.
Det går lite i vågor, en period går det jättebra och jag umgås massor med mina vänner och trivs som fisken i vattnet. Sen kommer en svacka då jag drar mig tillbaka, håller mig för mig själv, tappar lusten, och sedan känner mig ensam. En ond cirkel.
Varför vet jag inte riktigt. Men blir kanske osäker efter saker som har hänt. Och väljer att sätta upp en mur för att skydda mig själv. Kanske.
Kommentarer
Trackback
