.....
På midsommar kom det upp ett samtal som fick mig att tänka efter en hel del, som fick mig att fundera över mig själv och hur jag reagerar. Varför reagerar jag som jag gör på vissa saker? Och beter mig som jag gör?
Jag vet precis när jag beter mig "fel", vet precis hur jag inte vill vara och hur jag inte vill reagera. Men ändå gör jag det. Som från ingenstans. Vissa saker får mig bara att bli tvär, och jag vet det så väl, för samtidigt som jag är grinig så hatar jag mig själv något extremt för att jag är det. Och det är det jag inte riktigt förstår, varför jag blir sådan. Men det tär...
Jag får typ för mig att jag inte räcker till som jag är. Som att jag står ensam mot alla andra. Kanske för att jag tycker något annorlunda. Istället för att bara låta det vara så, så vänder jag taggarna utåt direkt, som i ett förebyggande syfte, vid minsta lilla grej. Jag vill ha mitt, för mig själv, för det är mitt. Ingen annan ska få komma emellan, ta det som är mitt ifrån mig. Det är nog ungefär så mitt inre tänker. Även fast jag vet att det inte är så. Jag vet att man kan dela, att man kan samsas.
Men taggarna kommer ändå. För att jag inte vågar vara säker på att man kan samsas. För att jag tror att jag inte räcker till. För att jag tror att jag blir ensam. Ensam mot alla andra. För att jag är alldeles för rädd. För att jag är alldeles för skör. För att mitt inre inte är riktigt helt. För att jag inte är så bra på att laga mig själv.
Men nu ska jag göra ett nytt försök. Nu ska jag börja om i boken "Självkänsla nu" och verkligen fundera över det jag läser. Fundera över mig själv, mitt inre, vem jag är.
Och framför allt så ska jag jobba på att inte kräva så mycket av J, att lära mig ta emot allt det jag faktiskt får istället för att bara gapa över mer. Jag ska lära mig att ta tillvara på de fina stunderna, istället för att gnälla över allt som inte blir som jag vill.
Jag ska lära mig att våga! Och jag ska lära mig att lita, både på mig själv och på andra!
Inse att jag duger som jag är, precis som jag är!
