malinbp

Helsingborg är verkligen en mysig stad,
ändå tycker jag inte om att vara här.

Känner mig så ensam här och det är jag väl i och för sig också. Hemmahemma finns alltid någon att hitta på något med och vart man än är så möter man någon som man känner och kan slänga några ord med. Vänner från hela min uppväxt finns där, familjen finns där, och vänner till familjen finns där.
Här har jag nu legat på stranden, ensam, i 3 dagar utan att se ett enda känt ansikte, inte ens ett bekant. Jag blir tokig. 
Och Jocke bara jobbar och har ju i stort sett inte någon tid alls över till mig.

Fattar inte varför jag inte stannade i Lysekil och njöt av mina två sista lediga veckor. Men nu ska jag i alla fall några dagar till Maria. Sen får jag se, skulle åkt ner till Jocke, men tydligen ska han jobba extra, inte få ut sin lediga dag och så fotboll på det, så jag vet inte riktigt vad jag har där att göra. Sitta ensam och bara vänta?

Nä jag är trött på det nu. Och trött på all ångest som infinner sig i min kropp så fort jag sätter foten i den tomma lägenheten. Tårarna som så gärna vill tränga fram. Hoppas allt kommer kännas bättre sen när jag börjar jobba. När jag har annat att fylla mina dagar med. Annat än att tänka, längta och vänta.

Och om inte annat får jag hoppas att det närmsta året går fort och att vi kommer överens om en bra plats att bo på. För nu är jag trött på det här. Trött på att vara här. Jag vill hitta hem. 

Och Helsingborg är inte hemma för mig. Och kommer antagligen aldrig vara. Inte på riktigt.