malinbp

Man tar sig långsamt uppåt, för att sedan falla ner på någon sekund.

Ja det är precis så det känns. Och det är där jag är nu, där nere.
Jag har kämpat så länge med att få upp min självkänsla, med att tro på mig själv. 
Så kommer ett litet samtal, några ynka sekunder, som får den att rasa igen.

Nu sitter jag här. Är lessen och har ångest över att jag inte har något jobb.
Inga pengar, halvt csn denna månaden och massor av räkningar.
Jävla skit är vad det är.

Jag är så arg. Världen är så orättvis. Jag om någon borde vara värd ett jobb. Jag om någon skulle göra mitt bästa. Jag vet att ingen någonsin skulle ångra att dom anställde mig. Jag vet att jag skulle göra ett bra jobb.

Varför ser ingen annan det? Varför får jag inte ens komma på några intervjuer?

Ger jag ett så otroligt dåligt intryck. Skriver jag så otroligt dåliga brev? Så dåligt att ingen ens vill ge mig en chans.
Det är precis så det känns. Och det är därför jag insett att min självkänsla har nått botten igen.

Alla andra, eller i alla fall många, har ju fått jobb. Och jobb dom vill ha.
Jag som verkligen har försökt. Vart med på träffar. Ringt runt. Skickat ansökningar. Ringt igen. Jag har inte ens fått komma på intervju.

Jag ska bli något bra. Jag ska hitta någon som vill ge mig en chans. Jag ska hitta ett jobb där jag trivs. Jag ska visa att jag kan. Och jag ska klättra. Jag ska minsann visa dom.  

Först måste jag bara hitta lite krafter. Orka ta tag i mig själv igen. Orka hitta någonstans att söka jobb, jag har ju redan sökt på alla företag jag ville jobba på. Hitta min tro på mig själv igen. 

Men det är fan inte lätt. Jag försöker kämpa vidare men allt för ofta känner jag för att ge upp.  

Varför vill livet mig alltid så illa?