malinbp

Lämna alla där hemma och åka tillbaka hit igen.

Suck.

Hemfärden var tung och många tårar rullade ner för kinderna.

Många utan att jag ens vet varför. Jag bara inte kan göra annat. Jag måste få ut känslorna av ångest på något sätt. Det är en så konstig känsla. Det trycker över bröstet och jag har en panikartad känsla inom mig. Men när jag försöker känna efter varför den finns där och varför det känns så jobbigt så känner jag ingenting. Det finns ina tankar i huvudet, jag känner inget speciellt för någonting. Jag är bara tom.

Och den känslan hatar jag. Tomhet. Likgiltighet. Att jag bara är. Ett tomt skal.

Stannade i alla fall och handlade lite på vägen hem. Inte mycket men i alla fall så här finns något.

Sen kom jag hem och in i lägenheten. Visste att jag J hade varit och hämtat skrivbordet, men var ändå inte beredd på känslorna det framkallade. Skrivbordet, tavlorna mm var borta.

Mot mig lyste en sådan tomhet. Ett tomt hörn. Tomma, vita väggar. Och ångesten kom över mig igen. Kan inte bo kvar här längre. Nu är här inte bara ensamt. Nu är här tomt och ensamt. Suck.

Vet inte vad som har hänt och varför allt slog så hårt mot mig. Men är väl alla känslor efter allt som hänt som kompå en gång. Och så kraftigt att jag inte riktigt orkar ta mig upp igen.

Vad gör man?

Hur blir man glad igen?

Hur gör man för att ta tag i sig själv?

För att reda ut sina tankar och känslor?

För att veta vad man vill?

Jag vill må bra. Jag vill vara glad.

Jag är värd att ha det bra. Jag är faktiskt det.

Så sluta nu livet. Sluta att alltid bråka med mig. Att alltid göra mig så illa.

För jag orkar inte mer.

Jag är trött på allt.

Trött på mig själv.

Trött på mitt liv.