malinbp

Tyvärr kan ju livet göra väldigt ont trots att man har underbara människor runt sig. Och det gör det nu. Vet att det inte är kul att läsa. Vet att det inte är kul att höra.

Önskar att jag bara kunde vara glad. Men det går inte just nu. Måste komma över detta först.

Och som det känns nu så kan det ta ett tag. Men jag försöker rycka upp mig. Ta mig ut med vännerna, hitta på saker. Och däremellan kommer dipparna.

Som nu på morgonen/förmiddagen. Då är det tungt. Det är så tomt. Så ensamt. Så stor saknad. En mage som krånglar. Tårar som rinner. Känner mig som en Zombie.

Vet inte varför just detta gör så ont och är så jobbigt. Det är ju så kort tid vi setts.

Men det är väl för att allt kändes så bra, så rätt när vi var tillsammans. För att jag trodde att vi kanske hade en framtid tillsammans. För att jag trodde du skulle göra mig lycklig.

Och det tror jag fortfarande att du hade kunnat. Och det gör extra ont, att vi båda egentligen vill så gärna. Men att en enda dum liten sak kan få det att bli så här!

Jag blir så arg på livet. Det är så orättvist!!

Vad vill det här dumma livet mig?

Hur kan det bara då hålla på så här med mig. Leka med mig.

Varför kan jag aldrig få hitta rätt?

Trodde jag hade gjort det nu.

Det kändes så bra, så rätt. Och känslorna kom så fort och så starka.

Visst det var jobbigt med all väntan och all anpassning. Men det skulle ju bara vara för ett tag.

Och det var värt det, för stunderna tillsammans var så underbara. De var verkligen de bästa!

I de stunderna mådde jag så bra och kände mig så lycklig.

Varje tanke, varje meddelande jag fick, fick mig att le. Ett stort fånigt leende.

"Det var längesedan jag såg dig så glad Malin" var orden min syster sa.

Men som jag misstänkte var det för bra för att vara sant.

Och nu sitter jag här.

Med en enorm ångest och ett konstant illamående.

Med ett hjärta som blöder och gör ont, ont!

Jag känner mig helt tom. Kan inte tänka, kan inte känna.

Jag har stängt av. Ändå kan inte tårarna sluta rinna.

Dom kommer när dom tycker det passar dom.

Jag försöker rycka upp mig. Försöker sysselsätta mig.

Men det är inte så lätt.

Jag har ingen lust.

Förstår inte hur bara två månader kan få känslor så starka. Kan ge så många minnen. Så mycket förhoppningar. Så mycket planer.

Överallt finns saker som påminner: Om vad vi gjort. Om vad vi sagt. Om vad vi känner. Om vad vi ville, eller snarare om vad jag trodde att vi ville. Om saker vi skulle göra tillsammans. Om ett liv jag trodde vi skulle leva tillsammans.

Tycker att om man älskar varandra så ska man vara med varandra. Men så var det visst inte den här gången. Inte just nu i alla fall. Och antagligen aldrig. Hur ont det än gör.

Dumma, dumma allt!

Jag vill inte mer.

Jag orkar inte mer.

Jag är trött på livet.