Hmm...

Tack systrar, vänner och familjen för att ni finns där! Vad vore jag utan er? Och mig slipper ni inte. Nästa vecka kommer jag uppåt!

Tyvärr kan ju livet göra väldigt ont trots att man har underbara människor runt sig. Och det gör det nu. Vet att det inte är kul att läsa. Vet att det inte är kul att höra.
Önskar att jag bara kunde vara glad. Men det går inte just nu. Måste komma över detta först.
Och som det känns nu så kan det ta ett tag. Men jag försöker rycka upp mig. Ta mig ut med vännerna, hitta på saker. Och däremellan kommer dipparna.
Som nu på morgonen/förmiddagen. Då är det tungt. Det är så tomt. Så ensamt. Så stor saknad. En mage som krånglar. Tårar som rinner. Känner mig som en Zombie.
Vet inte varför just detta gör så ont och är så jobbigt. Det är ju så kort tid vi setts.
Men det är väl för att allt kändes så bra, så rätt när vi var tillsammans. För att jag trodde att vi kanske hade en framtid tillsammans. För att jag trodde du skulle göra mig lycklig.
Och det tror jag fortfarande att du hade kunnat. Och det gör extra ont, att vi båda egentligen vill så gärna. Men att en enda dum liten sak kan få det att bli så här!
Jag blir så arg på livet. Det är så orättvist!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0