Som jag skrev i förra inlägget kan jag vända väldigt snabbt från glad till ledsen och nere. Och det är inte helt ovanligt att det händer.
Idag däremot hände något annat.
Jag låg på soffan med världens ångest. Tyckte att livet bara är skit och att jag är en stor idiot, eller rättare sagt att jag var en stor idiot igår. Och att jag skriver och gör så korkade saker. Var som vanligt enormt hård och nedlåtande mot mig själv.
Men helt plötsligt som från ingenstans så mådde jag bra. Hjärtat kändes lättare, andningen gick lätt igen och jag kände mig helt tillfreds med mig själv.
Varför det vände just då och bara så där, det har jag faktiskt ingen aning om.
Men helt plötsligt insåg jag att det var dags att vakna upp. Jag är en människa precis som alla andra. Alla människor har brister, så även jag. Alla människor gör bort sig ibland, säger saker de inte menar och beter sig som idioter. Det är mänskligt. Jag får lov att ha dåliga dagar. Alla har det.
Och istället för att gräva ner mig i det och analysera sönder mig själv, så måste jag lära mig att acceptera mina misstag. Kanske lära mig något av det, eller bara rycka på axlarna åt det och gå vidare.
Jag måste acceptera mig själv för den jag är. Jag är en underbar och fin människa, men jag är inte alltid perfekt. För det är ingen. Och det är okej, det är precis som det ska vara. Jag behöver inte vara så hård mot mig själv. Jag behöver inte försöka bevisa något. Jag duger precis som jag är. Jag kommer nog till och med vara en bättre människa om jag tillåter mig själv att ha brister.
Jag har så många gånger försökt ta tag i mig själv, få ordning på mitt liv ordentligt. Men aldrig lyckats nå ända fram och därför klandrat mig själv ännu lite mer för varje gång. Men det är väl precis det jag gjort fel. Jag glömmer berömma mig själv. Jag har aldrig accepterat mig själv. Och det är där jag måste börja. Acceptera mig själv och inse att jag duger precis som jag är. Jag måste se det alla andra ser.
Och det är klart att det kommer vara tungt vissa dagar, det kommer jag aldrig komma ifrån. Jag är en person med mycket känslor, jag påverkas lätt av andra. Men den dagen jag verkligen accepterar det och tillåter mig att ha mina tunga stunder så kommer det bli lättare att resa sig upp igen och antagligen gå snabbare att återhämta sig. När jag lär mig att lyssna till min kropp och mitt inre.
Det senaste halvåret har varit ett rent helvete. Men jag hoppas att när jag väl kommer ur detta så kommer jag vara starkare än någonsin. För jag är stark, det är inte där mitt problem ligger. Jag bara gömmer undan för mycket, är för rädd för att andra ska se mig som svag så jag stänger in känslorna. Men även där har jag gjort framsteg. Jag har börjat att öppna mig lite för dem jag känner mig trygg med. Jag har lärt mig att säga till dem att jag mår skit, att jag är ledsen. Och de tar emot mig med öppna armar, låter mig prata och peppar mig. Ni är guld värda!
Att jag har börjat träna är också bra. Där kan jag ta ut negativ energi och fylla på med positiv. Både kropp och själ mår bra. Och jag har bättrat mig lite med maten. Försöker laga mat och äta riktig mat varje dag!
Idag känns det bra. Idag känns det som att det finns hopp för mig. Nu ska jag bara se till att hålla kvar den här känslan och motivationen. Jag vill må bra. Jag vill vara lycklig. Den riktiga Malin älskar livet! Och henne tänker jag gräva fram. Men det ska få ta sin tid. Den tid det behöver för att jag ska bli trygg i mig själv. För att jag ska lära känna mig själv. För att acceptera mig själv till 110 %.
Håll era tummar för mig! Och tack för att ni finns! Ni är underbara! <3
