malinbp

Ända sedan jag var liten har min värsta mardröm varit att det skulle hända pappa något. Jag minns att jag låg vaken långt in på nätterna när pappa reste för att jag var så rädd att det skulle hända honom något.

 

Det onda jag var så rädd för inträffade aldrig och livet rullade på. Jag gick i pappas fotspår, sommarjobbade hos honom, praktiserade inom branschen, utbildade mig och började jobba.

Pappa,  min stora förebild. Han jag ville göra stolt. Han jag såg upp till. Han som fick mig att sätta mål. Han som fått mig att kämpa i en bransch där jag som person inte passar in, men där han fått mig att vilja uppnå mål jag aldrig kunnat drömma om. Han som fick mig att skratta åt alla dumma skämt, han som fått mig att inse att jag är mer än bra bara genom att vara jag. 

Pappa som jag ringde och rådfrågade i många av livets stora frågor.

 

Min pappa, min hjälte, min stora trygghet. Han som skulle finnas där för mig tills jag själv blev "gammal".

Men så blev det inte.

 

Den dagen, det samtalet, de känslorna. De kommer för alltid sitta etsade i mitt minne. Den skräcken, vetskapen om att något var fel, väldigt fel!

 

Min chef kom in med telefonen, sa att någon ville prata med mig och de orden "Malin, du måste komma hem. Kom bara hem, nu direkt". De orden fick det att krypa av ångest i mig. Jag fick skjuts hem. Mötte M vid brevlådorna och just där och då tog mitt liv en drastisk vändning. Pappa var borta. För alltid borta. Och jag rasade ihop, jag skrek, jag grät. Min pappa. Mitt liv. 

 

Min stora förebild, min hjälte, mannen i mitt liv. Borta. Bara sådär...