malinbp

Jadu pappa, Nu har du vart borta en månad!
Redan en hel jäkla månad! 

Förstår inte vart denna månaden tagit vägen. Men det är väl för att vi levt i våran bubbla. 

Tiden går även om vi står still. 

 

Imon är det i alla fall dags för mig att börja jobba. Det är blandade känslor där. Jag vill på ett sätt verkligen inte, men jag tror samtidigt att jag behöver det. Hoppas att få tillbaka lite av min arbetsglädje när jag väl är där, att jag hittar tillbaka och tycker att det är kul. Att jag kan få en chans att få ett litet avbrott i all sorg och hitta tillbaka till något som får mig att vilja fortsätta kämpa framåt och uppåt. 

 

För i övrigt känns det som att jag bara vill gå i våran bubbla. Bara vara med familjen och de närmaste. Slippa tänka, slippa kämpa, bara vara. Fortfarande så svårt att förstå att livet verkligen kommer gå vidare. Att vi faktiskt måste fortsätta leva. För det känns så ofattbart och omöjligt med ett liv utan dig pappa. Man vill bara få fortsätta gå i bubblan men bara de närmsta runt sig.

 

Men det är ju inte alls det du vill pappa, det vet jag. Du vill ju att vi fortsätter leva, fortsätter kämpa. Att vi hittar nya saker som skänker oss glädje. Att vi gör allt som vi hade gjort om du var med oss.

Att jag ska jobba och komma dit jag vill. Och jag klarar ju det, även fast jag inte kan rådfråga dig. För det har jag ju bara gjort som en trygghet, jag har ju det inom mig. Jag har ju fått det från dig. Eller hur?!

 

Det är bara skit att det ska göra så förbannat ont. Eller nä, det är skit att du försvann från oss så långt i förtid! För du borde verkligen vara här pappa. Du borde vara med oss.

 

Vi älskar dig. Vi saknar dig! Det gör så förbannat ont!!