malinbp

Någonstans måste jag få utlopp för mina tankar och känslor. 

Och den någonstans får nog bli här.

 

Där jag kan skriva av mig. Där jag kan minnas. Där jag kan sörja.

 

För det gör ont i mig. Så jävla ont! Jag visar det kanske inte så mycket. Men det finns där.

 

Jag tror att jag försöker vara stark för alla andra, för att det gör så otroligt ont i mig att se andra så ledsna. För att jag vill visa för dem att vi är starka nog att gå vidare. Att vi kommer klara detta.

 

För så är det ju. Vi klarar detta.

Du, Pappa, vill ju inget hellre än att vi lever vidare, att vi är dom vi alltid varit.

Och det vet jag, det vet jag så väl! För du pappa, är pappa, vår underbara pappa!

 

Men samtidigt inom mig pågår en stor strid. En del av mig vill bara ge upp, vill bara minnas, ville bara stannna här och nu...

Och en del håller sig stark, finns för alla andra, håller skenet uppe, visar att vi kan och kommer gå vidare.

Jag vill tro på den delen, tro att allt kommer bli lättare en dag....

 

Men just idag, första kvällen ensam i min lägenhet så känns det hårt, mer än hårt. Nu kommer känslorna på riktigt..

 

Min hjälte, min störtsta idol och förebild i livet, han finnns inte mer. Hur mycket jag än tänker tanken så kan jag inte förstå innebörden. Jag vet att jag har många kvar, men det spelar faktiskt ingen roll när man förlorat sin största "idol" i livet. Jag älskar min mamma, jag älskar min mormor, jag älskar mina systrar. Men min pappa var mitt liv, min trygghet, min förebild. 

Och jag säger det inte för att se ner på dem andra, utan enbart för att påvisa strykan av hans närvaro i mitt liv och allt han gett till mig. De andra är och kommer alltid vara så viktiga i mitt liv, men han var speciell, han var min pappa och mannen som gett mig så mycket och lärt mig så mycket om livet. Men han var långt ifrån klar med det. Och jag tror att många kan hålla med om att jag var en "pappas dotter".

Det betyder inte att jag älskar dem andra mindre, men det betyder ändå för mig att jag har förlorat min största förebild i livet. 

 

Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna hantera sorgen. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare med mitt liv. Men en sak är säker. Jag ska göra det, För din skull pappa!!

 

Pappa, Jag önskar så djupt i mitt hjärta att du hade hunnit starta upp ditt företag, att du hade fått startat igång det du drömt om att göra de senaste åren, så att jag hade kunnat driva det vidare. Jag har vart med dig lite i  skissker och planer, men jag hann aldrig få vara med och höra idéerna om vad du verkligen ville...

 

Pappa, om du inte visste det (även fast jag nog egentligen vet att du vet), så var du en väldigt stor del av mitt liv! Min stora förebild och den jag ville göra stolt! Vi pratade sällan om det men jag vet att du var stolt över mig och jag hoppas och tror att jag ska klara av att ta mig fram i den här branschen även utan dig, att vi alla ska hitta ett sätt att ta oss vidare med dig i vårt minne. Att jag ska kunna uppnå det jag drömt om, att jag ska kunna gå i dina fotspår och att jag för alltid ska vara en "pappa flicka".

Allt jag gör kommmer vara för dig och du kommer för alltid följa mig i allt jag gör.

  

Jag skulle göra allt för dig pappa!

 

Jag lovar att jag samtidigt ska ta hand om mamma och systrarna, Vi kommer att klara detta. Vi måste klara detta. Men då måste även du lova att finnas med oss, alltid i våra hjärtan! Du kommer alltid finnas i våra!

 

ALLTID I MITT HJÄRTA PAPPA.

Jag älskar dig, 

jag är rädd, 

jätterädd.

Men jag lovar dig, här och nu.

att jag ska alltid göra mitt bästa för att ta hand om mig själv och alla som tillhör dig och din familj,

NU OCH FÖR ALLTID!

 

Du kommer alltid vara min stora hjälte och förebild pappa!

 

Älskar dig, Nu och för alltid!