Jaha ja.
Då var det gjort. Gick väl okej. Tror jag.
Blev inget Ja, men inte heller ett Nej.
Bara att fortsätta vänta. All denna väntan.
En till inbokad nu iaf. Men ett som jag egentligen inte är intresserad av.
Men vad gör man när inget går som man vill?
Är glad och hoppas ena stunden.
Uppgiven och nere i nästa.
Hur kan en person jag aldrig ens hört prata under de här tre åren lyckas, när jag inte ens blir erbjuden en chans?
Jag blir arg. Jag blir lessen.
Jag hatar. Verkligen hatar.
Men jag är väl för liten. För svag. För dålig för att passa in.
Eller nått.
Blev inget Ja, men inte heller ett Nej.
Bara att fortsätta vänta. All denna väntan.
En till inbokad nu iaf. Men ett som jag egentligen inte är intresserad av.
Men vad gör man när inget går som man vill?
Är glad och hoppas ena stunden.
Uppgiven och nere i nästa.
Hur kan en person jag aldrig ens hört prata under de här tre åren lyckas, när jag inte ens blir erbjuden en chans?
Jag blir arg. Jag blir lessen.
Jag hatar. Verkligen hatar.
Men jag är väl för liten. För svag. För dålig för att passa in.
Eller nått.
Hoppas, hoppas.
Jag börjar bli nervös.
Imon gäller det.
Håller tummarna för mig själv och hoppas på det bästa.
Det hade vart så skönt.
Som en sten som lättade från mitt hjärta.
Att bara slippa tänka på det!
Ska iväg och träna om en stund.
Ge allt jag har för att släppa tankarna på allt.
Sen gäller det. Imon. Måndag. Tisdag.
Sen är det nog över. Förhoppningsvis.
Då är det bara att njuta till fullo.
Hoppas. Hoppas!
Imon gäller det.
Håller tummarna för mig själv och hoppas på det bästa.
Det hade vart så skönt.
Som en sten som lättade från mitt hjärta.
Att bara slippa tänka på det!
Ska iväg och träna om en stund.
Ge allt jag har för att släppa tankarna på allt.
Sen gäller det. Imon. Måndag. Tisdag.
Sen är det nog över. Förhoppningsvis.
Då är det bara att njuta till fullo.
Hoppas. Hoppas!
Dålig dag.
Man tar sig långsamt uppåt, för att sedan falla ner på någon sekund.
Ja det är precis så det känns. Och det är där jag är nu, där nere.
Jag har kämpat så länge med att få upp min självkänsla, med att tro på mig själv.
Så kommer ett litet samtal, några ynka sekunder, som får den att rasa igen.
Nu sitter jag här. Är lessen och har ångest över att jag inte har något jobb.
Inga pengar, halvt csn denna månaden och massor av räkningar.
Jävla skit är vad det är.
Jag är så arg. Världen är så orättvis. Jag om någon borde vara värd ett jobb. Jag om någon skulle göra mitt bästa. Jag vet att ingen någonsin skulle ångra att dom anställde mig. Jag vet att jag skulle göra ett bra jobb.
Varför ser ingen annan det? Varför får jag inte ens komma på några intervjuer?
Ger jag ett så otroligt dåligt intryck. Skriver jag så otroligt dåliga brev? Så dåligt att ingen ens vill ge mig en chans.
Det är precis så det känns. Och det är därför jag insett att min självkänsla har nått botten igen.
Alla andra, eller i alla fall många, har ju fått jobb. Och jobb dom vill ha.
Jag som verkligen har försökt. Vart med på träffar. Ringt runt. Skickat ansökningar. Ringt igen. Jag har inte ens fått komma på intervju.
Jag ska bli något bra. Jag ska hitta någon som vill ge mig en chans. Jag ska hitta ett jobb där jag trivs. Jag ska visa att jag kan. Och jag ska klättra. Jag ska minsann visa dom.
Först måste jag bara hitta lite krafter. Orka ta tag i mig själv igen. Orka hitta någonstans att söka jobb, jag har ju redan sökt på alla företag jag ville jobba på. Hitta min tro på mig själv igen.
Men det är fan inte lätt. Jag försöker kämpa vidare men allt för ofta känner jag för att ge upp.
Varför vill livet mig alltid så illa?
Ja det är precis så det känns. Och det är där jag är nu, där nere.
Jag har kämpat så länge med att få upp min självkänsla, med att tro på mig själv.
Så kommer ett litet samtal, några ynka sekunder, som får den att rasa igen.
Nu sitter jag här. Är lessen och har ångest över att jag inte har något jobb.
Inga pengar, halvt csn denna månaden och massor av räkningar.
Jävla skit är vad det är.
Jag är så arg. Världen är så orättvis. Jag om någon borde vara värd ett jobb. Jag om någon skulle göra mitt bästa. Jag vet att ingen någonsin skulle ångra att dom anställde mig. Jag vet att jag skulle göra ett bra jobb.
Varför ser ingen annan det? Varför får jag inte ens komma på några intervjuer?
Ger jag ett så otroligt dåligt intryck. Skriver jag så otroligt dåliga brev? Så dåligt att ingen ens vill ge mig en chans.
Det är precis så det känns. Och det är därför jag insett att min självkänsla har nått botten igen.
Alla andra, eller i alla fall många, har ju fått jobb. Och jobb dom vill ha.
Jag som verkligen har försökt. Vart med på träffar. Ringt runt. Skickat ansökningar. Ringt igen. Jag har inte ens fått komma på intervju.
Jag ska bli något bra. Jag ska hitta någon som vill ge mig en chans. Jag ska hitta ett jobb där jag trivs. Jag ska visa att jag kan. Och jag ska klättra. Jag ska minsann visa dom.
Först måste jag bara hitta lite krafter. Orka ta tag i mig själv igen. Orka hitta någonstans att söka jobb, jag har ju redan sökt på alla företag jag ville jobba på. Hitta min tro på mig själv igen.
Men det är fan inte lätt. Jag försöker kämpa vidare men allt för ofta känner jag för att ge upp.
Varför vill livet mig alltid så illa?
Suck.
Idag har jag och Sanna skrivit klart vårt examensarbete!
Skönt på ett sätt, men samtidigt ligger examen väldigt nära nu.
Och jag har inget jobb! Suck. Suck. Suck.
Lär väl inte få tag på något heller.
Känns bara helt hopplöst.
Trodde jag skulle ha en chans på PEAB, men nej då, dit blev jag tydligen inte ens kallad på intervju.
Det måste ju tyda på att jag ger ett dåligt förstaintryck och att mitt personliga brev inte är mycket att ha.
Jag orkar inte skriva fler brev.
Jag orkar inte skicka fler ansökningar.
Och jag orkar inte ringa runt mer!
Suck.
Om 2 och en halv vecka är jag arbetslös, på riktigt, för första gången i mitt liv.
Det känns inte lockande alls.
Ångest!
En bra vecka!
I söndags började jag mitt nya liv ;) igen! Haha! Ja, vi får väl se!
Har i alla fall varit en bra vecka.
Inget festande (trots att det var turning i torsdags)
Sooool och värme!
Exjobbet går framåt.
Och idag ska jag träna, för 5:e gången denna veckan.
Vet inte hur sugen jag är egentligen, det är ju så mycket sol ute!
Men ska träna för en av Sveriges mest kända instruktörer idag.
En mix av afro, kampsport och mental träning. Låter spännande, eller hur?
Efter träningen blir det iaf sol, sol, sol, promenad och lunch ute med älsk!
En bra söndag!
Har i alla fall varit en bra vecka.
Inget festande (trots att det var turning i torsdags)
Sooool och värme!
Exjobbet går framåt.
Och idag ska jag träna, för 5:e gången denna veckan.
Vet inte hur sugen jag är egentligen, det är ju så mycket sol ute!
Men ska träna för en av Sveriges mest kända instruktörer idag.
En mix av afro, kampsport och mental träning. Låter spännande, eller hur?
Efter träningen blir det iaf sol, sol, sol, promenad och lunch ute med älsk!
En bra söndag!
Alkohol- sämsta påhittet?
Ja, i alla fall tycker jag det!
Man kan ju ha lika kul utan alkohol, ändå dricker man av den. Och jag kan ju aldrig lära mig att dricka lagom!
Så länge man är full är det ju roligt, men sen kommer alkoholens mörka sidor: Bakfyllan och ångesten.
För ångesten, den infinner sig ofta där på bakfyllan, iaf hos mig.
Ångest över att vara seg och slö, att förstöra en hel dag.
Ångest över att ha vart full och säkert ha någon minneslucka.
Ångest över att ha tappat kontrollen över sig själv för en stund.
Alltid finns där någon anledning för ångesten att infinna sig.
Och jag börjar bli trött på det.
Trött på att Herr Ågren och Mr Bakfylla ska få förstöra kvällen innan, även om den kvällen var toppenbra egentligen!
Jag försöker bättra mig. Försöker dricka lagom. Försöker tänka efter före. Försöker dricka drycker med låg procenthalt. Men det är inte alltid lätt att anpassa alltihop! En öl för mycket så är det ju kört.
Sen blir det ändå en till och en till.
Speciellt när man ska dricka hela dagen blir det jobbigt. Jag blir ju full så lätt, på så lite. Och när jag väl är full, då vill jag ha mer att dricka. då vill jag fortsätta festa. Gärna hela natten.
Och när jag ser min far när han festar, då inser jag att jag förmodligen aldrig kommer lära mig! Sådan far, sådan dotter ;)!
För han är precis som mig, eller kanske snarare jag som är som honom.
Blir full, ofta mycket full. Slutar ändå inte dricka, utan tycker alltid det är en bra idé med lite till alkohol. Deckar aldrig och bli inte trött på fyllan, utan instället pigg och festar gärna hela nätterna igenom. Blir envis och vill gärna diskutera saker, stort som litet. Vill inte lyssna utan klarar sig bäst själv.
När jag inser detta blir jag lite rädd. Är det så att man inte kan ändra beteendet man har när man dricker? Det man får när alkoholen tar över ens hjärna?
I så fall har jag ju bara två val, antingen sluta dricka, eller lära mig leva att jag är som jag är.
Men ett tag till tänker jag leva på hoppet att jag kan lära mig dricka lagom. Och det kanske jag i alla fall kan om jag försöker tillräckligt mycket: lära mig sluta dricka i tid, innan det gått för långt, innan alkoholen tar över min hjärna!
Det är inte alltid lätt att vara jag! ;)
Man kan ju ha lika kul utan alkohol, ändå dricker man av den. Och jag kan ju aldrig lära mig att dricka lagom!
Så länge man är full är det ju roligt, men sen kommer alkoholens mörka sidor: Bakfyllan och ångesten.
För ångesten, den infinner sig ofta där på bakfyllan, iaf hos mig.
Ångest över att vara seg och slö, att förstöra en hel dag.
Ångest över att ha vart full och säkert ha någon minneslucka.
Ångest över att ha tappat kontrollen över sig själv för en stund.
Alltid finns där någon anledning för ångesten att infinna sig.
Och jag börjar bli trött på det.
Trött på att Herr Ågren och Mr Bakfylla ska få förstöra kvällen innan, även om den kvällen var toppenbra egentligen!
Jag försöker bättra mig. Försöker dricka lagom. Försöker tänka efter före. Försöker dricka drycker med låg procenthalt. Men det är inte alltid lätt att anpassa alltihop! En öl för mycket så är det ju kört.
Sen blir det ändå en till och en till.
Speciellt när man ska dricka hela dagen blir det jobbigt. Jag blir ju full så lätt, på så lite. Och när jag väl är full, då vill jag ha mer att dricka. då vill jag fortsätta festa. Gärna hela natten.
Och när jag ser min far när han festar, då inser jag att jag förmodligen aldrig kommer lära mig! Sådan far, sådan dotter ;)!
För han är precis som mig, eller kanske snarare jag som är som honom.
Blir full, ofta mycket full. Slutar ändå inte dricka, utan tycker alltid det är en bra idé med lite till alkohol. Deckar aldrig och bli inte trött på fyllan, utan instället pigg och festar gärna hela nätterna igenom. Blir envis och vill gärna diskutera saker, stort som litet. Vill inte lyssna utan klarar sig bäst själv.
När jag inser detta blir jag lite rädd. Är det så att man inte kan ändra beteendet man har när man dricker? Det man får när alkoholen tar över ens hjärna?
I så fall har jag ju bara två val, antingen sluta dricka, eller lära mig leva att jag är som jag är.
Men ett tag till tänker jag leva på hoppet att jag kan lära mig dricka lagom. Och det kanske jag i alla fall kan om jag försöker tillräckligt mycket: lära mig sluta dricka i tid, innan det gått för långt, innan alkoholen tar över min hjärna!
Det är inte alltid lätt att vara jag! ;)
