Som jag skrev i förra inlägget kan jag vända väldigt snabbt från glad till ledsen och nere. Och det är inte helt ovanligt att det händer.
Idag däremot hände något annat.
Jag låg på soffan med världens ångest. Tyckte att livet bara är skit och att jag är en stor idiot, eller rättare sagt att jag var en stor idiot igår. Och att jag skriver och gör så korkade saker. Var som vanligt enormt hård och nedlåtande mot mig själv.
Men helt plötsligt som från ingenstans så mådde jag bra. Hjärtat kändes lättare, andningen gick lätt igen och jag kände mig helt tillfreds med mig själv.
Varför det vände just då och bara så där, det har jag faktiskt ingen aning om.
Men helt plötsligt insåg jag att det var dags att vakna upp. Jag är en människa precis som alla andra. Alla människor har brister, så även jag. Alla människor gör bort sig ibland, säger saker de inte menar och beter sig som idioter. Det är mänskligt. Jag får lov att ha dåliga dagar. Alla har det.
Och istället för att gräva ner mig i det och analysera sönder mig själv, så måste jag lära mig att acceptera mina misstag. Kanske lära mig något av det, eller bara rycka på axlarna åt det och gå vidare.
Jag måste acceptera mig själv för den jag är. Jag är en underbar och fin människa, men jag är inte alltid perfekt. För det är ingen. Och det är okej, det är precis som det ska vara. Jag behöver inte vara så hård mot mig själv. Jag behöver inte försöka bevisa något. Jag duger precis som jag är. Jag kommer nog till och med vara en bättre människa om jag tillåter mig själv att ha brister.
Jag har så många gånger försökt ta tag i mig själv, få ordning på mitt liv ordentligt. Men aldrig lyckats nå ända fram och därför klandrat mig själv ännu lite mer för varje gång. Men det är väl precis det jag gjort fel. Jag glömmer berömma mig själv. Jag har aldrig accepterat mig själv. Och det är där jag måste börja. Acceptera mig själv och inse att jag duger precis som jag är. Jag måste se det alla andra ser.
Och det är klart att det kommer vara tungt vissa dagar, det kommer jag aldrig komma ifrån. Jag är en person med mycket känslor, jag påverkas lätt av andra. Men den dagen jag verkligen accepterar det och tillåter mig att ha mina tunga stunder så kommer det bli lättare att resa sig upp igen och antagligen gå snabbare att återhämta sig. När jag lär mig att lyssna till min kropp och mitt inre.
Det senaste halvåret har varit ett rent helvete. Men jag hoppas att när jag väl kommer ur detta så kommer jag vara starkare än någonsin. För jag är stark, det är inte där mitt problem ligger. Jag bara gömmer undan för mycket, är för rädd för att andra ska se mig som svag så jag stänger in känslorna. Men även där har jag gjort framsteg. Jag har börjat att öppna mig lite för dem jag känner mig trygg med. Jag har lärt mig att säga till dem att jag mår skit, att jag är ledsen. Och de tar emot mig med öppna armar, låter mig prata och peppar mig. Ni är guld värda!
Att jag har börjat träna är också bra. Där kan jag ta ut negativ energi och fylla på med positiv. Både kropp och själ mår bra. Och jag har bättrat mig lite med maten. Försöker laga mat och äta riktig mat varje dag!
Idag känns det bra. Idag känns det som att det finns hopp för mig. Nu ska jag bara se till att hålla kvar den här känslan och motivationen. Jag vill må bra. Jag vill vara lycklig. Den riktiga Malin älskar livet! Och henne tänker jag gräva fram. Men det ska få ta sin tid. Den tid det behöver för att jag ska bli trygg i mig själv. För att jag ska lära känna mig själv. För att acceptera mig själv till 110 %.
Håll era tummar för mig! Och tack för att ni finns! Ni är underbara! <3
Fortfarande går mitt liv väldigt mycket upp och ner.
Och både alldeles för mycket och alldeles för snabbt ner.
Det är jobbigt. Det gör ont.
Ja jag vet egentligen vad den största anledningen till det är.
Men det är svårt att släppa.
Svårt att släppa någon man trivs så bra med och som kan göra en på så bra humör.
Men jag borde.
Har i alla fall börjat träna.
Och det är skönt :)
Min älskade syster hade ett så fint citat i sitt blogginlägg att jag var tvungen att sno det.
Tänkvärt. Och så sant.
Ja, det är vad jag är: StarkSkör.
För ett par veckor sedan sprang jag på en bok som fångade mitt intresse. Köpte den inte, men hade den i bakhuvudet. Kollade runt på nätet, läste lite mer om boken och beställde den. Ett bra val.
"Drunkna inte i dina känslor" heter boken och den handlar om sensitivt begåvade.
Och äntligen efter alla år med svängande humör, med en känsla av att aldrig riktigt passa in, att inte vara som alla andra så känns det som att jag hittat ett svar på varför. Det är inget fel på mig, jag är bara mer sensitivt begåvade än "normalt". Jag känner mer, jag tar in mer intryck, jag påverkas på ett djupare plan av saker. Jag påverkas av saker som går andra obemärkt förbi.
Många kan säkert tycka att detta låter som något dumt påhitt. Men för mig så har den här boken gett mig en ny syn på mig själv och äntligen har jag hittat hopp om att förstå mig själv, att acceptera mig själv för den jag är. Boken beskriver precis de känslor jag så ofta känner, hur jag pendlar mellan stark och svag. Hur jag sätter all krav och press på mig själv istället för på omgivningen. Hur man kan pendla i sinnesstämningen utan att förstå varför.
Den lär en att förstå att detta är normalt. Att det är en fin egenskap, något man ska ta tillvara på. Att man bara måste acceptera att man är det dom kallar för StarkSkör och lära sig att leva med detta och utnyttja det på rätt sätt.
Bokens definition på extra känslighet: "Den som har en extra känslighet registrerar fler känslomässiga intryck och registrerar och reagerar starkare på stimulans utifrån än andra och bearbetar också intryck på ett djupare plan. Det betyder INTE att vi är svagare, snällare eller mer sympatiska än andra. Det betyder INTE HELLER att andra är okänsliga och råa flåbusar som inte bryr sig om sina medmänniskor. Däremot betyder det att alla andra inte tar in lika många intryck lika djupt och därmed inte heller blir lika uttröttade av stimulans."
Idag är det ett annat citat från boken som jag ska försöka ta med mig och träna på att efterleva:
"Vissa dagar behöver man märka sig själv med >>Handle with care<<. Hanteras varsamt. Skaka inte. Belasta inte. Ta i ditt eget liv med mild-händerna. Vi har svårt för det där många gånger. Vi är ofta så hårde mot oss själva. Prestera mera! Sopa i hörnen! Förändra världen! Var snällare! Skärp dig! Var inte så pjåskig! Pröva att göra tvärtemot. Särskilt dagar när allt känns motigt. Sätt en stor etikett på dig själv: Handle with care. Behandlas varsamt, bör stå på varje människas själ. Särskilt vissa dagar."
För jag är hård mot mig själv. Alldeles för hård. Jag trycker ner och nedvärderar mig själv. Tycker aldrig att jag är tillräcklig. Jämför mig med andra och tycker att jag är annorlunda. Och det är jag ju kanske förvisso, men på ett bra sätt.
Ville bara berätta. Ni kanske aldrig kommer kunna förstå. Men lär jag mig att acceptera mig själv så spelar det ingen roll. För huvudsaken är att jag förstår, att jag lär mig ta tillvara på mig själv och på mitt liv.
Hoppas ni alla har en bra söndag! Det ska jag ha! En slappissöndag i min onepiece- för det är jag värd.
