malinbp

Ja dagarna fortsätter springa iväg... 

De flesta går helt okej....

 

Men dagar som idag är det jobbigt. Dagar när hela kroppen fylls av ångest och tårarna bara rinner. Dessa dagar är riktigt jobbiga. 

Jag vet inte hur jag ska hantera mig själv. Jag blir rädd för känslorna i min egen kropp. Känslorna är svåra att greppa och de är så starka att jag inte vet vad jag ska göra.... Det gör ont. Det känns tomt. Det känns hopplöst och meningslöst. Tårarna bara rinner. 

 

Prata om det. Umgås... Men när man inte vill prata om det då? När man inte vet vad man ska säga för att allt är så svårt att greppa? När man inte känner för att umgås med någon? När man bara vill sova bort all smärta, men det inte går att sova för att känslorna är för starka och tårarna för många?  

 

Så fort jag får frågan hur det är och hur jag mår så svarar jag okej. Oftast känns det iofs rätt okej. Men även övriga tillfällen svarar jag att det går bra. För vad säger man? När man inte ens själv vet? 

Jag vet ju att livet går vidare, att det måste gå vidare och att det kommer bli lättare. Så tills dess är det väl bara att kämpa sig igenom de tunga stunderna. Låta känslorna komma och tårarna rinna. 

 

Jag känner mig bara så ensam ibland. Trots att jag vet att jag har så många omkring mig. Och jag får kanske skylla mig lite själv. För att jag alltid vill vara stark och inte visa hur jag egentligen känner. 

Jag är bara så rädd att släppa på mina spärrar för jag är så rädd att inte orka resa mig igen.

 

Jag saknar dig så otroligt mycket pappa. Du gav mig så mycket trygghet. Det var så skönt att rådfråga dig när man var osäker på något, för du hade både kloka råd och gav en känsla av att allt alltid ordnar sig. Och att åka hem till er och greja i trädgården tillsammans, ta en öl, äta mat och spela och titta på trav tillsammans... det gav ro till själen.

Varför blev det såhär? Jag vill ha dig tillbaka till oss.

Jag behöver dig pappa. 

Jag älskar dig. 

Jadu pappa, Nu har du vart borta en månad!
Redan en hel jäkla månad! 

Förstår inte vart denna månaden tagit vägen. Men det är väl för att vi levt i våran bubbla. 

Tiden går även om vi står still. 

 

Imon är det i alla fall dags för mig att börja jobba. Det är blandade känslor där. Jag vill på ett sätt verkligen inte, men jag tror samtidigt att jag behöver det. Hoppas att få tillbaka lite av min arbetsglädje när jag väl är där, att jag hittar tillbaka och tycker att det är kul. Att jag kan få en chans att få ett litet avbrott i all sorg och hitta tillbaka till något som får mig att vilja fortsätta kämpa framåt och uppåt. 

 

För i övrigt känns det som att jag bara vill gå i våran bubbla. Bara vara med familjen och de närmaste. Slippa tänka, slippa kämpa, bara vara. Fortfarande så svårt att förstå att livet verkligen kommer gå vidare. Att vi faktiskt måste fortsätta leva. För det känns så ofattbart och omöjligt med ett liv utan dig pappa. Man vill bara få fortsätta gå i bubblan men bara de närmsta runt sig.

 

Men det är ju inte alls det du vill pappa, det vet jag. Du vill ju att vi fortsätter leva, fortsätter kämpa. Att vi hittar nya saker som skänker oss glädje. Att vi gör allt som vi hade gjort om du var med oss.

Att jag ska jobba och komma dit jag vill. Och jag klarar ju det, även fast jag inte kan rådfråga dig. För det har jag ju bara gjort som en trygghet, jag har ju det inom mig. Jag har ju fått det från dig. Eller hur?!

 

Det är bara skit att det ska göra så förbannat ont. Eller nä, det är skit att du försvann från oss så långt i förtid! För du borde verkligen vara här pappa. Du borde vara med oss.

 

Vi älskar dig. Vi saknar dig! Det gör så förbannat ont!! 

 

Den absolut tyngsta dagen i mitt liv. Det här borde inte hänt än, på många, många år!

All sorg, all smärta!

Men samtidigt var det antagligen den vackraste begravningen jag någonsin kommer vara på!

 

Innan begravning var jag allra mest rädd att jag inte skulle kunna gråta i kyrkan, eftersom jag har väldigt svårt att få ur mig mina känslor. Men det behövde jag inte vart rädd för. För oj vad tårarna rann. Efter att vi sagt farväl vid kistan trodde jag inte ens att mina ben skulle klara att bära mig tillbaka till bänken. 

 

Men på något sätt var det skönt att få släppa fram sorgen och alla tårar. 

Och begravningen var verkligen pappa, rakt igenom!:

"Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting..." Anna & mig, Pappas låt! Låten som alla runt omkring förknippar med honom. Låten han spelade in på skiva när han fyllde 50. Låten han uppträdde med på scen på min 30-års fest. Låten vi sett honom dansa till, och sjunga med i, otaliga gånger. 

 

Prästen hade under vårt en och en halvtimme långa samtal lyckats fånga en bild av pappa som stämde alldeles för väl med vem han var! Mannen som gjorde det han ville, tog vara på sin tid och njöt av livet, samtidigt som han var driven och åstadkom en massa. Hade ett stort hjärta och var omtyckt av många. Älskade fester, arrangemang och träffa människor. Kände allt och alla. Såg inte motgångar i livet som något problem utan levde med mottot "Allting ordnar sig". 

 

Och så avslutade vi med "Jag och min far" i Ugglas version. Och när textraden "Jag saknar hans humor..." sjöngs kom mitt andra stora bryt där inne. För pappas humor, den var något av det jag älskade allra mest!

 

 

Trots all smärta, all sorg och alla tårar, så hade vi nog aldrig kunnat få ta ett finare faväl av vår älskade pappa.

Det var verkligen pappas dag! Med strålande sol, nära och kära och allt som var så mycket han!

Vi avslutade dagen med grillning och öl med några av det närmaste. För det är precis vad pappa hade velat att vi gjorde.  

 

Hur hopplöst allt än känns nu så hoppas jag att jag en dag ska lära mig leva efter samma motto som pappa måste ha levt efter "Allting ordnar sig"

 

Dagen vi fasar för.. 

Dagen man inte vill tro är sann...

Dagen man vill få överstökad fastän man samtidigt inte kan förstå att den ens existerar...

Dagen då vi ska ta ett sista farväl av pappa...

 

Jag som inte ens på riktigt förstått än.

Jag vet, men kan inte ta in...

Jag tror fortfarande att det är pappa som ringer. Tänker hela tiden tankar som "vad vill pappa, vad tycker pappa". Jag bara väntar på att vakna upp och han är här! 

Någonstans måste jag få utlopp för mina tankar och känslor. 

Och den någonstans får nog bli här.

 

Där jag kan skriva av mig. Där jag kan minnas. Där jag kan sörja.

 

För det gör ont i mig. Så jävla ont! Jag visar det kanske inte så mycket. Men det finns där.

 

Jag tror att jag försöker vara stark för alla andra, för att det gör så otroligt ont i mig att se andra så ledsna. För att jag vill visa för dem att vi är starka nog att gå vidare. Att vi kommer klara detta.

 

För så är det ju. Vi klarar detta.

Du, Pappa, vill ju inget hellre än att vi lever vidare, att vi är dom vi alltid varit.

Och det vet jag, det vet jag så väl! För du pappa, är pappa, vår underbara pappa!

 

Men samtidigt inom mig pågår en stor strid. En del av mig vill bara ge upp, vill bara minnas, ville bara stannna här och nu...

Och en del håller sig stark, finns för alla andra, håller skenet uppe, visar att vi kan och kommer gå vidare.

Jag vill tro på den delen, tro att allt kommer bli lättare en dag....

 

Men just idag, första kvällen ensam i min lägenhet så känns det hårt, mer än hårt. Nu kommer känslorna på riktigt..

 

Min hjälte, min störtsta idol och förebild i livet, han finnns inte mer. Hur mycket jag än tänker tanken så kan jag inte förstå innebörden. Jag vet att jag har många kvar, men det spelar faktiskt ingen roll när man förlorat sin största "idol" i livet. Jag älskar min mamma, jag älskar min mormor, jag älskar mina systrar. Men min pappa var mitt liv, min trygghet, min förebild. 

Och jag säger det inte för att se ner på dem andra, utan enbart för att påvisa strykan av hans närvaro i mitt liv och allt han gett till mig. De andra är och kommer alltid vara så viktiga i mitt liv, men han var speciell, han var min pappa och mannen som gett mig så mycket och lärt mig så mycket om livet. Men han var långt ifrån klar med det. Och jag tror att många kan hålla med om att jag var en "pappas dotter".

Det betyder inte att jag älskar dem andra mindre, men det betyder ändå för mig att jag har förlorat min största förebild i livet. 

 

Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna hantera sorgen. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare med mitt liv. Men en sak är säker. Jag ska göra det, För din skull pappa!!

 

Pappa, Jag önskar så djupt i mitt hjärta att du hade hunnit starta upp ditt företag, att du hade fått startat igång det du drömt om att göra de senaste åren, så att jag hade kunnat driva det vidare. Jag har vart med dig lite i  skissker och planer, men jag hann aldrig få vara med och höra idéerna om vad du verkligen ville...

 

Pappa, om du inte visste det (även fast jag nog egentligen vet att du vet), så var du en väldigt stor del av mitt liv! Min stora förebild och den jag ville göra stolt! Vi pratade sällan om det men jag vet att du var stolt över mig och jag hoppas och tror att jag ska klara av att ta mig fram i den här branschen även utan dig, att vi alla ska hitta ett sätt att ta oss vidare med dig i vårt minne. Att jag ska kunna uppnå det jag drömt om, att jag ska kunna gå i dina fotspår och att jag för alltid ska vara en "pappa flicka".

Allt jag gör kommmer vara för dig och du kommer för alltid följa mig i allt jag gör.

  

Jag skulle göra allt för dig pappa!

 

Jag lovar att jag samtidigt ska ta hand om mamma och systrarna, Vi kommer att klara detta. Vi måste klara detta. Men då måste även du lova att finnas med oss, alltid i våra hjärtan! Du kommer alltid finnas i våra!

 

ALLTID I MITT HJÄRTA PAPPA.

Jag älskar dig, 

jag är rädd, 

jätterädd.

Men jag lovar dig, här och nu.

att jag ska alltid göra mitt bästa för att ta hand om mig själv och alla som tillhör dig och din familj,

NU OCH FÖR ALLTID!

 

Du kommer alltid vara min stora hjälte och förebild pappa!

 

Älskar dig, Nu och för alltid!