malinbp

Det infinner sig någon slags känsla i min kropp.
En sådan känsla jag inte tycker om.
En som gnager runt inne i min kropp.
En jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Men den är i vägen.
Den gör att jag tappar lusten.
Att jag blir trött.
Att jag helst vill stanna under mitt täcke.
Den är någon slags känsla av ångest.

Men över vad?
Och varför kommer den bara och dyker upp så där ibland?
Utan förvarning?

Okej, kanske inte helt utan anledning.
Men den borde inte behöva finnas där.
Jag borde bara strunta i det och fortsätta som vanligt.
För det är ju egentligen bara löjligt.
Bara struntsaker.

Ska ta tag i mig själv.
Eller vill ta tag i det.
Vet bara inte riktigt hur!
Strukturera upp mitt liv lite.
Lära mig bli kompis med mig själv.
Så jag slipper slåss mot mitt inre.
Förstå att jag faktiskt duger som jag är.
Släppa mina krav.
Låta livet ha sin gång.

Viljan finns.
Det ska gå.
Det kommer gå bra.

Det är så hemskt att se människor må dåligt. Att höra dem gråta över något.
Att inte veta vad man kan göra för att hjälpa. Att vilja göra allt för personen men samtidigt känna sig så otillräckligt. Som att man inte kan göra något annat än att se på och bara finnas där. 

Inser ibland att mitt liv ändå inte vart så jobbigt som jag ibland har tyckt att det vart. Insett att livet kan vara bra mycket värre. Det man bara läst om förut har nu kommit så nära inpå att man nästan själv kan tycka sig känna smärtan. Och om jag nu känner så av att bara se det, hur känns det då att var utsatt. 
Så som jag mått vissa dagar, så som jag känt. men vad är det mot allt detta.
Visst, jag kanske var utanför ibland. Men aldrig var någon egentligen elak. Ändå mådde jag skit över det och har haft svårt att komma över den person och sits jag var i då.  Hur känns det då att vara en person som får hårda ord kastade mot sig, som slag rakt i hjärtat. Att gråta sig till sömns av ångest över att dagen efter behöva träffa dessa människor igen, och även dagen efter det osv. Att få höra sina s.k. vänner alltid snacka skit om en. Att aldrig räcka till och alltid bli nedtryckt. Hur tar man sig från känslan av att vara mobbad och hatad? 

Många gånger har jag tyckt att hemska saker drabbat mig i livet. Tyckt synd om mig själv. Men tänker jag efter är det bara saker som drabbar de flesta. Olycklig kärlek, någon fyllegrej, ett bråk med en kompis. Det är sådant som hör till livet liksom, som alla går i genom. 
Sen finns det värre saker, som bara vissa drabbas av, men som jag hela tiden sluppit undan. 
Trots alla deprimerade perioder i mitt liv så är jag ganska lyckligt lottad på många plan. Har alltid saknat det där tjejgänget jag aldrig tillhört, men istället har jag alltid haft massa andra runt mig som funnits där och som jag haft kul med. 
jag har inte känt den där helt obotliga smärtan inom mig. Inte velat slita ur mitt hjärta och själ ur kroppen och stampa på det. Aldrig känt en sådan hysterisk smärta att jag vill slå hela världen i bitar. 

Det gör så fruktansvärt ont i mig att bara se. Att se all denna smärta och inte veta vad jag ska göra. jag vill så gärna hjälpa. Ställa allt till rätta. Få alla att må bra. Men det är inte bara att knäppa med fingrarna så är allt bra. 
Och det är så svårt att inte bli arg på allt som hänt och ta ut det på fel sätt. 
jag vill inte säga elaka ord, vill inte se hur mina ord sårar en redan trasig själ. Men ibland kommer det bara. Och efteråt gör det obotligt ont i mig, men då är det försent. Skadan är gjord. 

Det gör så ont i mig att se hur människor behandlar varandra hela tiden. Att se hur ord kan såra. Att se hur en människa kan brytas ner. Att se hur det blir svårare att resa sig. Att se hur tårar väller över. 
Att bara se, se och se. Känna mig så maktlös och liten. 
Se dem jag älskar allra, allra mest trasas sönder. Byggas upp och trasas sönder igen. 
Att inte veta hur långt det kommer att gå, om det någonsin kommer få ett slut. 
De värsta tankarna kommer med en rädsla att något hemsk ska ske.   

Ingenting är längre som det varit i min drömvärld.... Sådan här smärta fanns aldrig där.  Verkligheten har kommit i fatt...