Alkohol- sämsta påhittet?
Man kan ju ha lika kul utan alkohol, ändå dricker man av den. Och jag kan ju aldrig lära mig att dricka lagom!
Så länge man är full är det ju roligt, men sen kommer alkoholens mörka sidor: Bakfyllan och ångesten.
För ångesten, den infinner sig ofta där på bakfyllan, iaf hos mig.
Ångest över att vara seg och slö, att förstöra en hel dag.
Ångest över att ha vart full och säkert ha någon minneslucka.
Ångest över att ha tappat kontrollen över sig själv för en stund.
Alltid finns där någon anledning för ångesten att infinna sig.
Och jag börjar bli trött på det.
Trött på att Herr Ågren och Mr Bakfylla ska få förstöra kvällen innan, även om den kvällen var toppenbra egentligen!
Jag försöker bättra mig. Försöker dricka lagom. Försöker tänka efter före. Försöker dricka drycker med låg procenthalt. Men det är inte alltid lätt att anpassa alltihop! En öl för mycket så är det ju kört.
Sen blir det ändå en till och en till.
Speciellt när man ska dricka hela dagen blir det jobbigt. Jag blir ju full så lätt, på så lite. Och när jag väl är full, då vill jag ha mer att dricka. då vill jag fortsätta festa. Gärna hela natten.
Och när jag ser min far när han festar, då inser jag att jag förmodligen aldrig kommer lära mig! Sådan far, sådan dotter ;)!
För han är precis som mig, eller kanske snarare jag som är som honom.
Blir full, ofta mycket full. Slutar ändå inte dricka, utan tycker alltid det är en bra idé med lite till alkohol. Deckar aldrig och bli inte trött på fyllan, utan instället pigg och festar gärna hela nätterna igenom. Blir envis och vill gärna diskutera saker, stort som litet. Vill inte lyssna utan klarar sig bäst själv.
När jag inser detta blir jag lite rädd. Är det så att man inte kan ändra beteendet man har när man dricker? Det man får när alkoholen tar över ens hjärna?
I så fall har jag ju bara två val, antingen sluta dricka, eller lära mig leva att jag är som jag är.
Men ett tag till tänker jag leva på hoppet att jag kan lära mig dricka lagom. Och det kanske jag i alla fall kan om jag försöker tillräckligt mycket: lära mig sluta dricka i tid, innan det gått för långt, innan alkoholen tar över min hjärna!
Det är inte alltid lätt att vara jag! ;)
Dålig dag..
Hemsk grupp, trött, orkeslös, ensam, sjuk, stressad, dålig magkänsla. Ja, alltid är det något.
Jag vill krypa ner under mitt täcke och stanna där några dagar. Eller allra helst skulle jag vilja åka hem några dagar. Men nej, skolan 8-17 varje dag istället!
När ska jag lära mig att släppa taget om vissa saker? Lära mig att känna tillit och trygghet?
Försöker komma framåt, men det känns som att jag bara faller bakåt. Ett steg fram, två tillbaka. Suck!
Malin vill sova!
Jag gillar det inte alls.
Överkänslig! Och allt går bara emot mig.
Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag tappar bara all lust.
Jag vill skrika. Jag vill gapa. Jag vill gråta.
jag vill stanna här hemma. Under täcket. Med en bok och en kopp te.
Jag vill vara i fred. Eller allra helst med J, men det vill jag ju alltid.
Har sovit lite dåligt några nätter.
I tisdags natt festades det en massa i huset. Länge, länge med jättehögmusik. När jag väl lyckades somna var det nästan dags att gå upp igen.
Låååånga dagar i skolan med massa föreläsningar. Första SI-lektionen på måndag. Möte med läraren imon. Styrelsemöte imon.
Grupparbeten i skolan hela hösten. Självklart kommer jag med typ den personen jag allra minst ville hamna i samma grupp som. Jag hatar honom, verkligen! Han är trög och lyssnar inte alls. Började bra med att tjaffsa med honom direkt. Pratade med lärarna men de kommer antagligen inte göra så mycket.
Jag vill inte. Jag orkar inte. Den här terminen kommer ju bli ett rent helvete. Både för mig och alla omkring mig!
Och ikväll är det avstamp på villan. Jag är inte alls peppad. Inte det minsta! Orkar inte vara full och definitivt inte bakfull! 8-17 är det som gäller imon igen!
Men ska snart iväg till Nadja och fixa lite, sen vidare till Sanna för mat och förfest. Så får vi se om jag hittar lusten på vägen!
Jag önskar ju så klart att jag var lika pepp som alla andra, att lusten fanns där, att orken fanns där. Jag vill ju, jag vet ju att jag tycker det är kul, egentligen.
FlyING i helgen är jag inte heller pepp för, vill hellre åka till liseberg och vara med familjen. Men orkar inte åka allt tåg själv fram och tillbaka, vill ju att J ska vara med. Men får väl försöka tänka om igen. Med tankens kraft intala mig att jag vill till flyING, att det kommer bli kul!
Nu ska jag sluta gnälla här. Ska lägga mig på soffan en halvtimme och försöka göra mig av med lite negativ energi, sen ladda om och trampa iväg upp till Nadja!
Hej hopp!
Hmmm hmmm..
Jag som gjorde framsteg med mig själv. Hoppas inte detta skall få mig att falla tillbaka.
Låt mig få vara glad. Låt mig få må bra. Låt mig få känna mig trygg. Slippa oron. Slippa tankarna. Jag vill. Jag kan. Jag ska!
Ibland måste man släppa taget. Det är ingen fara. Tiden räcker till. Måste lära mig lita på och känna trygghet. Tro och tilllit. Han finns där. Det är vi. Alltid vi. Oavsett.
Man får ha kul. På varsitt håll. Slappna av och bara vara.
Han finns där, han finns kvar. Vi ses, om inte annat dagen efter.
Och, varför stressa, vi har massa tid tillsammans, sen!
Varför känns det så svårt, när jag egentligen vet?
Sömnproblem!
Varför kan jag inte sova ordentligt?
Eller snarare, varför kan jag inte somna?
När jag väl somnar så sover jag som en stock, det är bara det att jag varje kväll ligger flera timmar innan jag somnar! Under semestern var det ju ingen fara att jag inte somnade förrän fram emot 3 på nätterna för då kunde jag ju i alla fall sova tills jag vaknade. Visst var det tråkigt att 3 timmar varje natt gick till att stirra i taket och försöka sova. Men då kunde jag iaf få min sömn, nu är det värre. Nu ska jag ju upp halv sju varje morgon!
Jag som alltid älskat att sova. Tyckt att det vart så skönt att få krypa ner i sängen på kvällarna. Visst har jag haft svårt att somna ibland innan, men kanske max en gång i månaden, nu är det i stort sett varje dag! Nu fasar jag för att behöva gå och lägga mig!
Försöker tänka positivt på kvällen, att jag kommer somna, att det ska bli skönt att sova. Försöker att inte tänka på klockan och att jag ska upp. Men det hjälper ju inte. Hur trött jag än är så är jag på något sätt klarvaken när jag ligger där.
Runt midsommar någon gång började jag sova sämre. Varför går det inte över? Den dåliga sömnen, eller snarare sömnbristen, får ju kroppen att må dåligt. Särskilt magen bråkar, men jag blir även mycket känsligare, orkar mindre, blir okoncentrerad...
Så trött på det här nu! Kan ju bara hoppas på att sova bättre när jag kommer tillbaka till Helsingborg, när allting lugnar ner sig runt mig och återgår till det normala. Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till!
Orkar inte! Vill bara kunna sova när jag vill!
.....
På midsommar kom det upp ett samtal som fick mig att tänka efter en hel del, som fick mig att fundera över mig själv och hur jag reagerar. Varför reagerar jag som jag gör på vissa saker? Och beter mig som jag gör?
Jag vet precis när jag beter mig "fel", vet precis hur jag inte vill vara och hur jag inte vill reagera. Men ändå gör jag det. Som från ingenstans. Vissa saker får mig bara att bli tvär, och jag vet det så väl, för samtidigt som jag är grinig så hatar jag mig själv något extremt för att jag är det. Och det är det jag inte riktigt förstår, varför jag blir sådan. Men det tär...
Jag får typ för mig att jag inte räcker till som jag är. Som att jag står ensam mot alla andra. Kanske för att jag tycker något annorlunda. Istället för att bara låta det vara så, så vänder jag taggarna utåt direkt, som i ett förebyggande syfte, vid minsta lilla grej. Jag vill ha mitt, för mig själv, för det är mitt. Ingen annan ska få komma emellan, ta det som är mitt ifrån mig. Det är nog ungefär så mitt inre tänker. Även fast jag vet att det inte är så. Jag vet att man kan dela, att man kan samsas.
Men taggarna kommer ändå. För att jag inte vågar vara säker på att man kan samsas. För att jag tror att jag inte räcker till. För att jag tror att jag blir ensam. Ensam mot alla andra. För att jag är alldeles för rädd. För att jag är alldeles för skör. För att mitt inre inte är riktigt helt. För att jag inte är så bra på att laga mig själv.
Men nu ska jag göra ett nytt försök. Nu ska jag börja om i boken "Självkänsla nu" och verkligen fundera över det jag läser. Fundera över mig själv, mitt inre, vem jag är.
Och framför allt så ska jag jobba på att inte kräva så mycket av J, att lära mig ta emot allt det jag faktiskt får istället för att bara gapa över mer. Jag ska lära mig att ta tillvara på de fina stunderna, istället för att gnälla över allt som inte blir som jag vill.
Jag ska lära mig att våga! Och jag ska lära mig att lita, både på mig själv och på andra!
Inse att jag duger som jag är, precis som jag är!
Fan!
Nu kom de där förbaskade tårarna.
Varför? Jag vill inte.
Dumma J! Varför kan du aldrig se när jag behöver dig. Varför finns du inte där och tröstar när jag säger att jag är lessen. Jaha. Okej. Vad synd. Vi hörs senare. Det är inte ord som tröstar, det är ord som gör mig lessen.
Jag längtar hela tiden efter att få prata med dig. Det är inte alla stunder så lätt att vara i en främmande stad. Det har gått jättebra. Men idag var det jobbigare. "Jag ska se på fotboll. Hela familjen tittar, jag måste vara lite social." Tack för den. Kul att du har dina nära att titta på TV med. Att fotbollen är viktigare än att prata lite med din tjej. Du har ju lite att jobba med om du nu skulle vara världens bästa pojkvän, eller vad det nu var, när jag kommer hem :P!
Hahha! Jaja, bara du har det bra så. Jag överlever alltid. Hoppas på att en helg med Jakob, Svante och Sabina ska få mig gladare igen!!
Tankar!
Idag har jag vart ute och gått och funderat lite. Över hur det egentligen känns att vara här. Vad som känns bra, vad som känns mindre bra. Över varför förra veckan var så toppen bra och denna veckan så mycket sämre. Över varför jag känner mig så trött och less denna veckan.
Det är nog mest för att jag känner mig lite ensam här uppe. För att alla andra hittar på roliga saker tillsammans, medan jag inte har någon att hitta på massa kul med här. Jag bara jobbar och när jag har lite tid över får jag hitta på något med mig själv. Ibland tycker jag att det är jätteskönt att vara själv, bara strosa runt, titta runt, promenera och fundera över saker. Men här blir det alldeles för mycket ensamtid. Jag saknar mina vänner, jag saknar Jocke, jag saknar närhet.
Visst kan jag hitta på saker här med. I veckan har jag träffat Sabina, imon ska jag träffa Jakob. Någon dag kommer Emma, Sebastian bor i Sthlm. Några andra gamla Sälenvänner bor i Sthlm. Svante hittar gärna på något. Men det är inte samma sak. Ingen kan ju ge mig den närhet som jag längtar allra mest efter.
Jag skulle nog egentligen kunna trivas hur bra som helst här. Stockholm är fint! Jag kan bara inte riktigt slappna av och bara vara. Jag tänker och jag saknar. Jag funderar över vad jag kan göra och inte, för att ingenting ska bli dumt och fel. Jag litar inte riktigt på mig själv.
Jag och S ska ut i helgen. Tokfylla är det visst som står på schemat. Eller jag fick egentligen välja vad jag ville göra, men jag sa att jag är glad bara jag får lite sällskap, så det blir nog fest! Går väl ändå inte att hitta på något i Sthlm på lördag, med bröllopet och allt :S! Det ska bli skoj. Han är himla trevlig, det lilla jag träffat honom iaf, och vi har pratat en hel del i veckan. Lite konstigt känns det dock. Men jag får väl ha en dejt här? Jag mena det är ju ändå annan kommun, annat landskap, annan del av Sverige :P. Haha, nä skämt å sido, men ibland är det så det känns. Som att jag skulle göra något fel. Som att jag skulle överträda en gräns. För att jag antagligen inte hade gillat om J träffat någon så. Men samtidigt skulle jag bli galen om jag inte hade någon att umgås med här. Någon att prata med. och jag älskar att lära känna nya människor.
Dock är jag ibland lite rädd för mig själv. Litar inte på mig själv fullt ut. Och det är ju lite dumt. Men jag är ju bra på att klanta mig. Bra på att inte tänka efter före. Bra på att fundera för mycket!
Så nu ger jag upp! Nu hittar jag på något roligare! Nu har jag skrivit av mig några dumma tankar.
Jag vill ju bara få en bra tid i Stockholm. Utan att sakna hela tiden. Jag vill uppleva en massor och åka hem med en massa fina minnen. Inte minnen av hur ensam jag var här uppe!
Sista dagen i Helsingborg...
och inte för att jag vill.
Utan för att den jag vill tillbringa dagen med inte har någon tid för mig!
Jag tycker inte om den här dagen.
Den här dagen gör ont.
och ingen av mina söta vänner är i närheten just idag.
Förutom dom som är ute och leker och dricker sprit vill säga. Dumma dumma aktivitet, på dummaste dagen av dem alla. Som tar min pojk ifrån mig nu så här precis innan jag åker bort i en massa veckor. Jag vill väl också vara värd att lägga lite tid på och hitta på något kul tillsammans med.
Ja jag vet, jag är löjlig, och jág kommer ju tillbaka om några veckor igen, och vi har all tid i världen. Men nej, uppenbarligen är det inte så. För där finns aldrig någon tid. Och alltid något som kommer ivägen eller krånglar.
Jag blir bara så arg och lessen, även om jag inte har anledning till det. Kan inte hjälpa det.
Jag trixade med min planering så mycket jag kunde för att hinna med allt jag ville innan Sthlm, fick prioritera bort vännerna hemma för att hinna med en dag med J, en dag som skulle vara idag. Som han först sa gick bra, men senare kom och sa att han var upptagen hela dagen på. Vilket inte gjorde mig speciellt glad. Och vilket fått mig att nu sitta här och vara arg och lessen. Bara önska att jag redan var hemma. För jag vill inte vara här mer. Orkar inte sitta och bara vänta, för det gör mig ändå bara lessen och irriterad. Hela veckan har vart dum och värdelös med tentor, dum mage, fotboll, billarm och massa annat.
Ingenting vill sig riktigt. Lika bra att jag åker nu!
Mot en sommar i Stockholm!
Iaf ska jag fortsätta packa nu,
ta en promenad i solen,
kanske försöka äta något,
och öva mig på att trivas i min ensamhet!
Tankar..
Nähä, träningen hjälpte mig inte att ta ett beslut angående kvällen. Det får nog helt enkelt bli som det blir. Drar någon med mig till festivalen så går jag dit, annars stannar jag väl här hemma.
Känner mig mest konstant stressad för tillfället. För att tiden springer iväg alldeles för fort. För att den inte räcker till till allt jag vill göra. För att det nu bara är 8 dagar tills jag lämnar Helsingborg för massa veckor.
Det är konstigt, bara för att jag vet att jag kommer vara ifrån Jocke i flera veckor, för att jag vet att jag kommer sakna honom en massor då, så saknar jag honom nu, så fort vi är ifrån varandra. Jag vill ägna varenda minut tillsammans med honom fram tills jag åker. Jag vill hitta på en massa skoj tillsammans med honom. Men tiden räcker inte till. Tentor och fester kommer emellan hela tiden. Kommer inte finnas en enda hel dag över till oss. Och det känns värdelöst!
Men men... Det kommer väl att gå det med. Som allt annat. Det är dumt bara att jag tappar lusten för så mycket annat. Ingen lust att gå ut ikväll. Egentligen ingen större lust med personalfesten heller. Ingen lust att slösa bort mer än ett dygn på fylla och bakfylla. All tid är värdefull nu.
Samtidigt som det känns grymt jobbigt att åka upp till Stockholm, så ser jag fram emot det. Att testa på storstadslivet, träffa nya människor, få testa på byggbranchen på riktigt, utforska Stockholm. Ja, sommaren kan bli bra trots allt, bara lite ensam. Eller mycket ensam!
Vet inte varför jag har sådan panik över att jag ska åka. För att jag åker ifrån min trygghet kanske? Iaf är det jobbigt att känna så här. Och svårt att förklara. Det är som vanligt med mig och mina känslor. Alltid bråkar dom på ett eller annat sätt.
Nä nu får det vara nog om detta för idag! Kommer nog fler tillfällen med ångest över Stockholmsflytten och saknad av pojken! Men nu måste jag fokusera lite på mina studier tror jag allt!
=(
Idag är jag trött på mig själv igen.
Trött på hur jag är.
Trött på hur jag reagerar.
Trött på att känna mig lessen.
Vet inte riktigt vad det är med mig för tillfället, vad jag hamnat i för jäkla svacka i livet. Varför jag så ofta känner mig arg, lessen och irriterad över egentligen ingenting. Varför humöret svänger upp och ner hela tiden, och det snabbt också. Varför jag inte riktigt kan se allt jag har och glädjas åt det.
En sak är säker och det är att idag inte är någon av mina bästa dagar. Ångest över igår. Ett behov av närhet som inte kommer kunna uppfyllas idag. Idag kommer jag sakna J mer än vanligt. För det är sådana här dagar som jag allra mest behöver hans armar runt mig. Som jag mest behöver känna hans kärlek.
Men ska ta med mig min bok ut och sätta mig i solen en stund nu. Släppa alla tankar, kanske gå en liten runda. Och sen ska jag nog ha en dag helt ägnad åt mig själv tror jag. Gå runt här hemma och plocka lite, kanske klippa och klistra lite, bara mysa och göra sådant som jag tycker om.
.....
Att man slapp se vissa saker som man faktiskt sett.
Att man slapp ta ställning.
Att man slapp väga vissa saker emot det som faktiskt är rätt.
Att jag slapp sitta här med ångest över saker jag vet, saker jag stått upp för ikväll, saker jag är rädd för att det kan få mig att förlora något.
Ibland är blindhet bättre än att se.
Att veta vad som egentligen är rätt kan göra ont...
Ikväll gör det ont i mig...
Nedstämdhet och osäkerhet
Ett kanske ganska deprimerande inlägg, men med tankar jag behöver få ur mig. Så att jag kan ta tag i mig själv, ta tag i dagen och gå ut, hitta på något roligt, och detta med ett leende på läpparna istället för ett ledsamt ansiktsuttryck.
Att skriva får mig att må lite bättre!
Tycker inte om dagar som idag.
Dagar då jag kan gråta utan anledning.
Då tårar kan rinna ner för kinderna utan att jag har en aning om varför!
Då jag känner mig som världens ensammaste människa.
Jag vet att jag inte är det. Jag vet att jag har hur många som helst runt om mig som tycker om mig. Men det hjälper inte, det tar inte bort känslan som finns i min kropp. Jag vill bli av med den, jag tycker inte alls om den. Men den finns där. Och det är svårt att förklara. Vet liksom inte riktigt själv vad jag känner, eller varför jag känner så. Kan inte sätta ord på mina känslor. Dom bara finns där.
Är väl inne i en dålig period, har ju varit sådan här innan också. Jag vet bara inte varför jag blir sådan. Men det finns så mycket folk inte vet, så mycket som jag helst tränger undan och glömmer. Men som ibland dyker upp till ytan. Som är svåra att prata om, svåra att förklara, som gör ont i mig. Som jag vill bli av med, men som jag inte riktigt kan skaka av mig. Saker som är jag, saker som har hänt, saker om den jag varit, men inte vill vara. Saker om mitt liv helt enkelt.
Jag vill vara stark, och det är jag nog i och för sig. Starkare än många andra. Det jag saknar är snarare tron på mig själv. Tron på att jag duger som jag är, på att alla tycker om mig för den jag är. Jag vet det egentligen, men ändå är det något som spärrar det ibland. Något som får mig att känna som jag gör nu.
Blir rädd för mig själv sådana här dagar. Rädd för vad som händer. Och varför det blir så. Rädd för att jag inte vet hur jag ska ta itu med det. Och samtidigt arg på mig själv för att jag känner som jag gör, det finns ju så många andra som har det värre än mig, men dom klagar inte. Rädd för att jag en dag inte orkar resa mig upp igen, utan ligger kvar där under mitt täcke. I ensamheten med alla negativa känslor och tankar.
Sådana här stunder saknar jag ofta hemma. En plats där jag är trygg. En plats där mina vänner vet allt om mig och dit jag kan gå och bara vara. Inte behöva förklara något utan bara vara precis som jag vill. En plats där jag passar in vare sig jag är glad eller lessen, sur eller arg. En trygghet som får mig att må bra igen.
Samtidigt hade jag inte varit den jag är idag om jag inte gett mig iväg på mina små äventyr. För dom har utvecklat mig mycket, även om jag fortfarande har långt kvar. Särskilt mormor berättar ofta hur bra det var att jag åkte upp till Sälen och hur mycket jag utvecklades av det, hur mycket mer framåt jag blev, och hur mycket bättre jag verkade må av det! Jag har väl egentligen alltid varit en person som mår dåligt till och från, som alltid saknat tron på mig själv. Men som reser mig upp igen och kämpar vidare. Steg för steg.
Hela tiden undrar jag vad det är som framkallar dom här känslorna och tankarna. Vad som utlöser dem. Och vad jag ska göra för att känna mig trygg i mig själv. Flera gånger har jag funderat över att prata med någon, men alltid lagt ner det igen. Ibland vill jag, för att jag inte riktigt orkar med mig själv, men samtidigt tänker jag att det finns ingen anledning, jag klarar mig själv, jag är bara löjlig. Ett tag åt jag receptfria tabletter mot depression. vet inte om tabletterna hjälpte eller om jag bara mådde bättre ändå. Men jag kom iaf ur min svacka och hade n underbar sommar!
Det är nog mest trygghet jag saknar. Att känna att jag verkligen är "en i gänget", att jag passar in där jag är, att människor alltid finns vid min sida. Att ha den där lite djupare relationen, istället för bara de ytliga. Att ha de där vännerna som man kan ringa precis när som helst, som man kan vara med och ha kul utan att egentligen göra någonting. Att veta, och själv tro på, att jag duger som jag är.
Måste lära mig att våga släppa människor närmare in på livet. Våga lita på att de är mina riktiga vänner. Våga öppna mig för dem. Våga vara den jag är.
Det går lite i vågor, en period går det jättebra och jag umgås massor med mina vänner och trivs som fisken i vattnet. Sen kommer en svacka då jag drar mig tillbaka, håller mig för mig själv, tappar lusten, och sedan känner mig ensam. En ond cirkel.
Varför vet jag inte riktigt. Men blir kanske osäker efter saker som har hänt. Och väljer att sätta upp en mur för att skydda mig själv. Kanske.
Tankar om att inte räcka till...
Min första känsla var att jag bara ville lägga mig ner, dra ett täcke över huvudet och gråta. Men eftersom jag var mitt inne i stan var inte detta något alternativ, så jag fortsatte gå, funderade. Många tankar som rörde sig runt, vilket är ganska vanligt i mitt huvud. Vad var det som gjorde att inte jag fick det? Sa jag något fel? Är det mitt sätt att vara som inte passade in? Eller var det helt enkelt bara otur att jag inte var den som blev utvald?
"Ta nu inte detta som ett misslyckande. Du har gått långt och ska se detta som en erfarnhet. Det var hård konkurrens och vi hade bara ett fåtal platser" sa hon som ringde.
Och det är klart att det är en erfarenhet, och jag vet mycket väl att jag kom långt i urvalet. Men det är ju det som är saken, jag föll på målsnöret. För mig var det ett misslyckande, för mig innebar det ett stort steg tillbaka. Inte för att jag inte har något annat att göra, för det visste jag hela tiden att jag hade. Utan just för att jag inte lyckades ta mig ända fram. Jag kämpade, kom långt, övervann rädslor för intervju, för att sedan slungas tillbaka genom ett nej. Mina höga krav på mig själv visade sig ännu en gång, min känsla av att jag inte är tillräckligt bra kom åter upp till ytan. De känslor som jag slåss emot varje dag för att övervinna.
Jag vet egentligen att jag kan, att jag är tillräckligt bra. Jag vet att det lika gärna kunde varit jag som fick det. Ändå kryper känslan fram. Som så ofta. Vet inte riktigt hur jag ska ta itu med den, bevisa för mig själv att jag duger som den jag är, och att jag har alla möjligheter i världen att gå långt. Man måste bara kämpa lite.
Alla som kom till intervju kände antagligen ungefär samma sak, andra som fått ett nej känner antagligen liknande som mig. Men vi gjorde något bra, och det som gått mindre bra kan vi ta med oss, ha i bakhuvudet för att lyckas bättre nästa gång. En antagningsintervju är inget lätt, och jag vet att tycker sådant är jobbigt. Jag har bara mig själv att skylla att jag inte förberedde mig bättre. Men sådant jag inte tycker om att göra skjuter jag lätt åt sidan. Kanske där jag måste börja? Rannsaka mig själv lite granna, se till att ta tag i även saker som jag tycker är jobbiga. Ta större steg framåt! Jag kommer nå målet!
Jag börjar antagligen redan nu i sommar. För just nu lutar det starkt åt att det blir jobb i Stockholm. Vara med och bygga upp två nya bostadshus, från grunden. Att åka iväg alldeles själv, bo ensam i en ny stad, det skrämmer mig inte det minsta längre. Jag ser snarare fram emot det. Jag vet att det är bra för mig, jag vet att varje sådant steg ger mig lite mer. Jag vet ju hur mycket jag utvecklats genom min flytt till Sälen och även ner hit, men jag vet också att jag har mycket kvar. Det som känns ltie jobbigt är just att lämna alla vänner. Att varken träffa dem här, eller dem hemma. Och framför allt, att inte träffa J!
Men jag vill ju få lite erfarenhet, det är ett bra jobb, occh antagligen komme rjag få ut minst lika mycket genom den personliga utveckling det kommer ge som arbetslivserfarenhet. Det kommer bli en bra sommar!
Den dagen jag släpper känslan av att inte räcka till, och istället börjar tro på mig själv, den dagen kommer jag kunna gå långt!
Ett virrvarr av känslor
Så mycket känslor.
Huvudet bankar, näsan rinner, ögonen rinner, hjärtat gör ont.
Hur mycket tårar kan det finnas?
Och varför blev det så här?
I helgen kändes allt jättebra, hur underbart och bra som helst.
Hade aldrig kunnat föreställa mig att den skulle sluta med att vi inte ska ses mer.
Det känns inte alls bra.
Och med anledningen att "vi vill så olika saker".
"Jag tycker om dig hur mycket som helst, men vi vill så olika saker"
Det är så mycket tankar i mitt huvud att jag inte ens kan skriva ner dem. Det finns så mycket saker jag egentligen skulle vilja säga till honom, så mycket jag undrar över. Så mycket mer jag skulle vilja prata om. Ändå sa jag inte alls mycket igår. Men det var så svårt, jag var inte alls beredd. Var så inställd på att han skulle vilja fortsätta, på vad jag skulle säga då. På saker jag skulle försöka förbättra hos mig själv. På saker jag vill fråga honom om, saker jag ville att vi skulle prata om. Men så bara försvann allt, jag blev helt tom.
Bara en himla massa Varför som rör sig runt i huvudet på mig nu!
Varför, varför, varför!
Vet inte hur jag ska orka ta mig upp och vidare.
Vill höra av mig.
Vill prata.
Vill ses.
Men vad hjälper det?
Varför är jag så svag ibland?
Varför ska kärlek vara så svårt och ibland göra så ont
Jag vill inte, det gör ont!
att jag inte sagt att jag ville att det skulle vara allt eller inget.
Fan!
Jag vill inte!
Jag vill inte!
Vill inte vara ensam!
Vill inte vara utan dig!
Det gör ju så ont!
Mycket mer ont än att bara inte veta vart vi var.
Varför blev det så här?
Kvinnor som tänker för mycket...
Hade man kunnat välja hade jag valt bort den egenskapen med en gång!
Tankar som snurrar innebär oftast ångest.
Alltid det värsta.
Analysera, fundera, hitta på.
Känns ändå rätt bra idag.
Inte så många tankar.
Bara en konstig känsla i kroppen.
Att prata är bra.
Tårar är bra.
Det släpper lite på spänningarna inom mig.
Dock sover jag så dålig här.
Vaknar X antal gånger varje natt.
Vänder och vrider mig.
Stirrar i taket.
Hemma hemma däremot, där sov jag hur bra som helst!
Hatar att vara en tänkare.
Alla funderingar hjälper en ju inte framåt direkt.
Nu ska jag ta tag i mig själv.
Prata allvar med mig själv.
Och vänta tills samtalet är gjort.
Ta tag i mig själv.
Ändra på mig.
Förbättra mig.
Om det går :P...
Nä nu ska jag i alla fall plugga, sen äta lite och efter lunch ska jag till skolan!
Puss hej!
Tankar i fyllan...
Först och främst, TACK SYSTER, för att du är underbar och pratade med mig när jag inte vill gå hem helt alldeles själv genom Hbgs gator mitt i natten...
Sen.... Tycker inte om att jag förväntar mig saker och bli ledsen när det inte blir som det var tänkt...
Men... hade förväntat mig en sådan bra kväll tillsammans med Lina och Linda... Trotsade min förkylning och känslan av att bara vilja vara hemma för att gå ut med mina flickor... och blev så ledsen/besviken när dom blev för fulla och gick hem med pojkarna....
-Sötnosar, det gör inget, är glad för eran skull!
Men var så intsälld på att gå ut, och hade kul ute med Johan och Anton, Tack pojkar! Jag och A röjde dansgolvet där det sista, ha ha ha!
Nu sitter jag här.... tänker på saker som sagts under kvällen...
Tänker på vilken dag det är nu, (och när jag vaknar...)
På om det är rätt att ge kortet.. eller om jag borde låta bli...
Men nu ska jag ge det... Det kan inte försämra så mycket, för det kan ju ändå inte mer än skita sig.....
Lyssnar på fina låtar och borde egentligen sova..
Men för en gång skull känner jag för att skriva lite (även om jag ångrar det imon, men det är ju min blogg :P )
Det finns en låt jag älskar, en låt jag inte längre kan lyssna på utan att tänka på dig.... "Om du lämnade mig nu... jag skulle sakna den där blicken.... jag antar det fanns någon du skulle ringa om jag inte fanns.... det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten.... jag skulle fastna i min ensamhet igen..."
Finns så många grymt fina låtar med så fin tanke bakom... Malin är lite djup nu så här mitt i natten och i fyllan.
Men det får man ibland!
Finns så mycket tankat i mitt huvud ibland... och jag gillar att lyssna på fina låtar och bara tänka lite...
"kommer såra dig... du är för bra för mig... "
Jag är allt annat än bra... JAG är elak... JAG sårar... Jag sviker....
Men man måste våga... chansa... testa... Livet är en lek...
Today is gonna be the day.... I dont belive that anybody feels the way I do.... Maybe, you´re gonna be that one who saves me...
Your the only one I´ve waited for.... It´s hard to say I miss you... this thing can take forever....
När natten är här ska jag lämna allt tillbaks...
Du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen.... du är min ledstjärna och vän.. du är min tro, mitt hopp min kärlek....
Nej jag vill aldrig vara utan dig, du är det bästa som har hänt i hela livet.....
And you can tell everybody, this is your song... how wonderful life is....
Look in to my eyes, you will see, what you meen too me.
Nej nu har jag lyssnar nog på musik.. dags att sova... "Malins ögon ramlar ihop"
Iaf, Tack kompisar för en bra kväll. Och inte tack alkoholen för att du alltid ska slå så hårt :P
God Natt!
Tung dag imorgon...
Och jag är livrädd för hur jag själv kommer reagera.
Det kommer vara en jobbig dag.
Men det är tur att vi alla har varandra.
Kommer vara skönt när den väl är över.
Då släpper nog lite av de konstiga känslorna jag haft det sista.
Det är nog mest spänningar inför begravningen.
Har aldrig varit på någon förut...
Och jag vet ju hur jag fungerar.
Bryter jag ihop så gör jag det ganska ordentligt.
Hoppas jag slipper det i morgon.
Undrar hur det kommer gå att sova i natt.
Förmodligen inte alls bra.
Usch mår inte riktigt bra.
Men är väl mest bara lite spänd inför morgondagen.
Man märker nog av det lite på alla när man tänker efter.
Lite extra lättretade.
Lite grinigare än vanligt.
Men med all rätt.
Jag tycker inte om sorgliga stunder.
Tycker inte om att ta farväl.
Tycker inte om att gråta, särskilt inte bland folk.
Och tycker inte om att se andra gråta.
Jobbiga stunder, känslosamma stunder.
Jag och känslor går inte alltid hand i hand.
Och jobbiga känslor är ju lite svårare än lyckliga.
Men det kommer gå bra.
Det behövs.
En stund för att säga farväl till farmor.
För att ge henne frid.
Vila i Frid älskade Farmor!
Tungt..
Döden..
Den kom så snabbt.
Så oväntat.
Just när allt såg ut att vända och bli bättre.
Farmor. Finaste farmor.
Vill inte vara ensam nu.
Det gör så ont.
Men vet inte vem jag ska gå till här nere heller.
Vill inte vara långt borta nu.
Så fort jag blir ensam far tankarna runt.
Och jag skakar och mår inte alls bra.
Tänker på alla där hemma.
På Maria som var med henne när hon valde att somna.
Läste Marias blogg nyss.
Då brast det helt.
Det gör ont.
Kan inte ens komma ihåg när jag träffade farmor senast.
Men den här gången såg jag ju så mycket fram emot att komma hem och träffa henne.
När hon flyttat till Bjärkegården.
Att gå en runda på samhället med henne och bara hitta på mysiga och roliga saker.
Det skulle ju bli så mycket bättre.
Hon skulle få en fin julklapp till sin lägenhet...
Så försvann hon bort.
Upp till himmelen.
Men hon har det bra nu.
Uppe bland alla andra änglar.
RIP
